Terror och demokrati

Av debatten i svenska media att döma är den världsomfattande bekämpningen av terrorism överdriven, den inkräktar på den personliga integriteten och den skadar rättssäkerheten och demokratin. Mot den bakgrunden var det särskilt givande att den 22 november lyssna till en konferens i Rosenbads konferenscentrum i Stockholm under rubriken Priset för att bekämpa terrorismen.

Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.

Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.

Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.

När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?

På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.

Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.

Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.

Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.

Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog