31 januari 2006

Arma svenska kyrka!

I flera år har jag försökt närma mig Svenska kyrkan för att få svar på en del centrala frågor och om möjligt förstå något av hennes själ. Det har inte varit lätt.

Ställer man frågor till Svenska kyrkan får man svar från enskilda personer, som bara talar för sig själva. ”För min del tror jag att…”, inleder de sina funderingar. Det är inte sällan intressant men förstås inte det man frågat efter.
Man blir i stället själv utfrågad om sin egen tro och sedan slussas man vidare till något annat stift, där man förmodas känna sig mera hemma, eller till någon annan prelat som antas tycka och tänka som man själv.
Det är ju trevligt att tala med likasinnade men i längden inte särskilt intressant och framför allt ger inte heller de svar på grundfrågan: Vad står Svenska kyrkan för?

Efter många patetiska och ibland skrattretande försök har jag fått en bild av kyrkan som ett ytterst svårskött pastorat, där tusen blommor blommar utan trädgårdsmästare och där fåren betar planlöst eller desperat var och en på sin egen inhägnade gräsplätt och utan herde.
Där ser jag skaror av efterföljare till pastor Jansson – fast numera har de inte ens sett filmen ”De tio budorden”, för den finns inte längre i de vanligaste videobutikerna.
Där tågar hobbypapisterna fram och tillbaka under ideliga bugningar (enbart åt höger).
Där folktalar de s-märkta partipatriarkerna i riksdagen och vid diverse demonstrationer (och s står inte för stigmatisering!).
Ute i provinsen hukar de självutnämnda missionsmartyrerna under bördan av att inte orka lämna den kyrka som föder dem. De sexualskygga ruvar på hämnd för påhoppet i filmen ”Såsom i himmelen”. Och deras motsats, de alls inte buskablyga, längtar mer efter att ”komma ut” på Paraden än efter Påskundret.
Där finns också ökenbröderna som vill knyta an till för-förfäderna. De har sin alldeles egna, stora sandlåda. En del vittnen är på ständig pilgrimsvandring, varifrån vet de inte och vart vågar de inte ens tänka på. De är förvirrade på sitt alldeles egna sätt och har gjort program av att ingenting veta. Vägen är allt.
I flera stift har moderskapsmystikerna tagit över och lusläser numera texterna med de moderiktiga fi-glasögonen (och fi står inte för fienden, även om man kan tro det). Kyrkokarriäristerna har inte tid att ägna sig åt tron alls. Det kan man förstå eftersom de först och främst måste hålla reda på vart vinden blåser för tillfället.

I kyrkbänkarna sitter de alltmer övergivna och rådlösa vardagskristna. Ingen kan klandra dem för att de blivit konsertkristna, söndagsfina och husbehovshycklare. Någon vanlig svensk lutheran har de inte sett till i predikstolen sedan …, ja, vem var den siste? Är det någon som minns?

Arma svenska kyrka!

30 januari 2006

Månadens haiku

Synfältet förskjuts -
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.


(nov 2005)

29 januari 2006

Historien förändras i Celle

Under våren kom jag en dag med tåget till Celle, en småstad med korsvirkeshus på södra Lüneburgerheden. Jag tänkte övernatta där på min väg till Bergen-Belsen.

Ankomstdagen var redan långt framskriden, det fanns bara tid för en kort kvällspromenad. Den gick genom stadsparken där jag, som så ofta i tyska städer, fann ett krigsminnesmärke tillägnat de döda i de båda världskrigen. Jag läste texterna utan djupare eftertanke. Reservinfanteriregementet 232 hade under första världskriget varit i Ostpreussen, Polen, Serbien, Galizien, Ryssland och Frankrike. Där låg också en sten med en text som erinrade om ”våra fallna kamrater 1939-1945. 1.KD/24.PD”.

Nästa dag reste jag som planerat med buss till Bergen-Belsen. Koncentrationslägret var aldrig något förintelseläger. Ändå beräknas 70 000 människor ha dött där under avskyvärda förhållanden, bland dem Anne Frank och hennes syster Margot. De har en särskild minnessten. Fram till den leder en upptrampad stig.

Bergen-Belsen är i dag egentligen bara en fridfull, väldig kyrkogård mitt i en sandig skog. Enkla inskrifter markerar massgravar. ”Hier ruhen 1 000 Tote”, här vilar 1 000 döda. På andra ställen står det 2 500 döda eller helt enkelt ”ett okänt antal döda”. Det finns inga kvarlämnade baracker, inget krematorium, inga vakttorn, ingen taggtråd. Allt brändes ner och togs bort av britterna, när de befriade lägret i april 1945.

På eftermiddagen var jag tillbaka i Celle. Återigen gick jag genom stadsparken. Där pågick arbete. Det gällde faktiskt krigsminnesmärket. Ett par man gick löst på det med stensåg. Jag blev förstås nyfiken och gick närmare. Vad gör ni?
- Texten skall ändras, svarade arbetsledaren.
Nu såg jag att det högst upp löpte en text längs en stenkrans runt hela minnesmärket.
- Vad står det? undrade jag och kisade genom stendammet.
- Det står: ”För kommande släktled att efterlikna” (Den kommenden Geschlechtern zur Nacheiferung), svarade han och granskade den frågande utlänningen.
- Och vad ska den nya texten säga?
Han svarade kortfattat och utan motfrågor eller förklaringar:
- Det ska stå: ”För kommande generationer till erinran” (Den kommenden Generationen zur Mahnung).

Några ändrade ord. Mitt lexikon förklarar att verbet ”nacheifern” innebär att försöka göra eller bli just som den man har som förebild. Ordet ”Mahnung” har en olycksbådande dubbelbetydelse. Det står för påminnelse, erinran och förmaning. Men också för uppmaning, anmodan.

En förändring i den lilla staden Celle med sina korsvirkeshus. Sextio år sedan det närliggande Bergen-Belsen befriades.

Sophie Scholl och samvetet

Filmen "Sophie Scholl - die letzten Tage" av Marc Rothemund handlar om syskonen Hans och Sophie Scholl som i München 1943, efter den tyska katastrofen i Stalingrad, startar en fredsrörelse bland studenterna vid universitetet, den s k Vita rosen. De skriver och distribuerar brev och flygblad med demokratiska idéer och kritik mot den egna regimen.

Det var förstås förbjudet. Ja, det var en farlig verksamhet. En dag i februari 1943 sprider Sophie och hennes bror flygblad i universitetsbyggnaden och upptäcks därvid av en nitisk vaktmästare. De grips och förs till fängelset Stadelheim i München. Efter tre dagars förhör döms de till döden i en grotesk skådeprocess och avrättas genom halshuggning.

Det är en bra film med tempo, koncentration, bra skådespelare och regi. Två förhållanden gör denna film till något extra. För det första följer förhören och skådeprocessen ordagrant de återfunna protokollen, vilket ger en unik autenticitet och spänning åt hela förloppet.

För det andra hänvisar den 21-åriga Sophie Scholl till sitt samvete när förhörsledaren frågar varför hon har förrått sitt land. Denne lägger lagboken framför henne och säger att detta är den rätt som gäller i Tyskland. Sophie är emellertid ofattbart stark och medveten och hävdar samvetets primat, d v s man måste som människa i första hand lyda sitt samvete.

Hon försöker bevisa att hon handlat fullständigt opolitiskt och hoppas antagligen därmed att hon skall undgå dödsstraff. Det gör hon emellertid inte. Vad som än var hennes avsikt och hopp pekar hon genom sitt ställningstagande på den centrala frågan om det finns ett moraliskt imperativ som skulle kunna stå över lagen. Den frågan måste ställas såväl i en diktatur som i en demokrati. Och den måste ställas och besvaras av enskilda människor.

Men man kan tillägga att själva frågan bara kan bli verklig för den människa som känner sitt samvete och odlar och vårdar det. För andra finns det bara politiska alternativ. I Sverige känns hela frågeställningen om samvetet otidsenlig, lite töntig. Samvetet har tillsammans med en massa annan bråte från kristendomen rensats ut ur debatten och nästan också från de privata samtalen. Vad kostar det oss som personer och som samhälle?

För ett par somrar sedan var jag några veckor i München. En eftermiddag hade jag ingenting särskilt för mig och jag gjorde som jag ofta gör i främmande städer när oväntad fritid dyker upp: jag satte mig på en spårvagn och åkte till ändhållplatsen. Jag steg av framför en hög mur som till synes omslöt ett helt kvarter. Det visade sig vara Stadelheim Gefängnis, som fortfarande är i bruk som fängelse.



Jag följde muren och fann vid dess slut en ingång till en park som visade sig vara en begravningsplats. Av en tillfällighet fann jag där inne Sophies och Hans Scholls gravar, nästan vägg i vägg med fängelset. Färska vita rosor låg över stenarna. Jag fann att det anstod mig, gamle man, att ta av mig sommarhatten för dessa ungdomar.