En film om yta och maktlöshet

Marie Antoinette är en makalös kostymfilm, en glittrande glamourös fest, inspelad på plats i Versailles och med den utsökt charmerande Kirsten Dunst i huvudrollen. En film om yta – men ingen ytlig film.

Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa som ännu inte 15 år gammal år 1770 giftes bort med den ett år äldre franske tronföljaren, sedermera kung Ludvig XVI. Historikerna beskriver henne som modig och handlingskraftig. Som drottning drev hon en egen politik och dominerade sin make. Så icke i filmen. Där är båda ungdomarna hjälplösa fångar i ett rigoröst hovceremoniel som berövar dem livsglädjen. Men denna avvikelse från den historiska autenticiteten är inte viktig. För filmen handlar egentligen inte om 1700-talet och franska revolutionen utan om 2000-talet och vår egen ofrihet.

Manusförfattaren och regissören Sofia Coppola skildrar en ensam, utsatt och olycklig flicka i en värld av schablonartade krav och förväntningar som hon gör sitt bästa för att leva upp till. När hon lämnar sitt hem i Wien säger hennes mor, kejsarinnan Maria Teresia: ”Alla ögon kommer att vara på dig.” Ändå kommer den här flickan aldrig att bli riktigt sedd för den hon är, endast värderad i förhållande till den roll hon utsetts att spela.

Det handlar mycket om kläder och vad de symboliserar. När Marie Antoinette kommer till den franska gränsen måste hon lämna allt österrikiskt bakom sig. Rituellt kläs hon av in på bara skinnet. Hon finner sig i detta. Men när hon måste lämna även sin älsklingshund är hon nära att brista i gråt. Villkoren för den nya rollen blir tydliga: känslorna måste tryckas undan och förnekas.

Hon är själv i hög grad levnadsglad och längtar efter äkthet och närhet. Hon försöker också att i någon mån mjuka upp den rigida världen av hierarkier och konventioner som härskar över henne och den redan kuvade Ludvig. Men det leder bara till att hon blir tillrättavisad och förtalad. ”Detta är fånigt!” försöker hon protestera när hennes offentliga påklädning på morgonen ideligen avbryts av att personer med högre rang och därmed större rättigheter att klä på henne träder in i sängkammaren. Och av sin hovdam får hon till svar: ”Detta är Versailles, madam.”

Som ersättning för förlorat liv erbjuds ett sanslöst materiellt överflöd. Det är dignande bord med tillkrånglade delikatesser, utstofferade tårtor och konfektyrer, praktfulla klänningar och en uppsjö av fantasifulla skor. Man associerar lätt till sentida diktatorers skofixerade hustrur. De måttlösa festerna skildras i utdragna, magnifika scener, medan tomheten i detta surrogatliv blir allt tydligare. Plötsligt citerar någon Rousseau om den möjliga förekomsten av ett annat slags liv, ett naturligt urtillstånd. Frågan svävar över sällskapet som en möjlighet som ingen griper.

Tillvaron på denna konsumtionens gräddhylla, det kungliga Versailles, är fundamentalt skild från undersåtarnas liv. Deras tillvaro tränger bara in till hovet via Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop, i vilken tjänstefolket ”tar över” – det är i hovvärlden bara en fantastisk historia som väcker skräckblandad munterhet.

Några år senare blev den verklig. Hungermarschen mot Versailles äger rum 1789. Marie konfronteras med skrikande folkmassor som hötter med hötjugor och brinnande facklor. I en märklig scen träder hon ut på slottets balkong inför de upproriska, böjer sig djupt ner och lägger huvudet mot balustraden. Är det ett ögonblick av insikt? Scenen är en föraning om giljotinen som väntade henne fyra år senare.

Den moraliska dimensionen är i Maries konsumtionsvärld på sin höjd en fråga om etikett, om form. Hennes utsvävande sätt att leva leder inte till några reflektioner. Inte heller hennes utomäktenskapliga eskapader med Axel von Fersen; kanske är det tvärtom just denna förbindelse som gör att hon kan uppfylla det viktigaste kravet som ställs på henne, att ge Frankrike en tronföljare. Ytan slår därmed följe med nyttan. Något annat är inte ens tänkbart. Marie Antoinette var ett barn av sin tid och i Coppolas version även av vår.