Det var den femte krigssommaren men i Ostpreussen rådde djupaste fred. Medan de tyska städerna i väster bombades och brann, bärgades en ny spannmålsskörd i Tysklands kornbod. Men mycket skulle förändras. Röda armén stod sommaren 1944 vid Ostpreussens gräns.
Det första oroande tecknet var flyktingarna som började komma från Litauen och Memel till följd av den ryska offensiven. Och i slutet av augusti bombades plötsligt provinsens huvudstad Königsberg av britterna. 6 000 människor dödades och 160 000 blev hemlösa. Hälften av de historiska byggnaderna förstördes. Det var den första krigshandlingen på ostpreussisk mark.
Fram till oktober var det sedan relativt lugnt. Under den tiden hade befolkningen kunnat evakueras. General Friedrich Hoβbach hade begärt evakuering av gränsområdena, men partichefen i provinsen, Gauleiter Erich Koch, sade nej. Han ville hellre bygga en östvall som skydd mot Röda armén. Hitler instämde; det vore en alltför stor prestigeförlust att förklara Ostpreussen som krigsskådeplats. Därmed låg ansvaret för de civila kvar hos partiet.
Och partiet förbjöd varje förberedelse till evakuering eller flykt. Ingen fick lämna Ostpreussen utan tillåtelse. Straffet kunde bli döden. Därför var både myndigheter och civilbefolkning fullständigt oförberedda när det ryska anfallet började den 16 oktober 1944.
Anfallet hade föregåtts av hetspropaganda mot tyskarna. Den ryske författaren Ilja Ehrenburg uppmanade soldaterna att ”döda tyskarna!” och att ”gå med outsläckligt hat mot fienden!” som ”mördat ditt barn, våldtagit din fru, förlovade och syster, skjutit din mor och far, bränt ner ditt hem”. Han reducerade i sina blodtörstiga artiklar i armépressen de tyska motståndarna till ett folk av barbarer och förbrytare, anser historikern Guido Knopp.
Även den polska befrielsekommittén var hatisk. I juli hade man skrivit ett manifest om ”hämndens timme för kvalen och lidandena, för de nedbrända byarna och förstörda städerna, kyrkorna och skolorna, för arresteringarna, lägren och avrättningarna, för Auschwitz, Majdanek, Treblinka, för utrotningen av gettona”.
När byn Nemmersdorf den 21 oktober intogs av ryssarna dödades alla invånare som inte flytt, 26 personer, däribland kvinnor och barn. Två dagar senare återtogs byn av tyska förband och illdåden avslöjades. Bilder togs på uppradade lik. Propagandaminister Goebbels gjorde stor sak av händelsen. Upprörda reportage om massakrer och våldtäkter spreds i tyska tidningar och filmbilder visades i biografernas nyhetssammanfattningar, Wochenschau. Internationell press inbjöds till Nemmersdorf, däribland svenska tidningar. Men de svenska skrev ingenting om saken, i varje fall inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Stockholms-Tidningen. Den senares korrespondent Christer Jäderlund skrev dock den 29 oktober att ”ryssarna har enligt både officiella och privata uppgifter tagit en fruktansvärd hämnd på den ostpreussiska befolkningen för alla lidanden”. Jäderlund konstaterade att ingendera sidan tycktes ta några fångar.
De svenska journalisternas återhållsamhet var välgrundad. Det är nämligen oklart vad som faktiskt hände i Nemmersdorf. Sentida undersökningar, bl a av ett hemligt protokoll från fältpolisen den 25 oktober, pekar på att Goebbels version var överdriven och liken arrangerade för att antyda våldtäkter som eventuellt aldrig ägt rum. Syftet med denna manipulation skulle vara att stärka ostpreussarnas motståndsvilja. Men om det var så, blev det en missräkning; rapporterna om de ryska illdåden skapade i stället ångest och paniktendenser bland civilbefolkningen.
I slutet av oktober ebbade det ryska anfallet ut och en period av relativt lugn inträdde. Men det var lugnet före stormen.
Artikeln är nr 3 i en serie om 9. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej,
Av en tillfällighet komm jag på denna sida och tycker att den är intressant. Själv är jag från Ostpreussen, norr om Königsberg, och var där även juni 1945 till december 1947 så jag har varit med om det mesta. Verkligheten kan man kanske inte beskriva riktig. skall läsa mera av dina artiklar.
Tack och hej / Klaus
Hej Klaus!
Tack för din kommentar! Ostpreussen 1945, oj! Du har mycket att berätta. Kom gärna igen och gör det här på bloggen!
Hälsningar
Johan
Hejsan.
Jag har i åratal sökt information om Ostpreussen eftersom min mor och släkt kommer därifrån.
Har växt upp med alla berättelser otäcka som vackra. Under min uppväxt var det inte så lätt att finna information eller berättelser tycker jag. Men nu börjar jag hitta lite här och där. Och så landade jag i denna blogg.
Min mormor med tre av sina barn lyckades ta sig till Schleswig-Holstein med sista båten. De hade turen att komma med och så småningom på en båt som annars användes för valfiske. Den skulle troligen övertas av amerikanarna vid ankomsten fick man höra.. och förmodligen inte sänkas.... som Wilhelm Gustloff.
Min mor hade följt med sin klass och lärare bort från oron i Königsberg ner till nuvarande Tjeckien men det blev även där osäkert och föräldrarna ombads hämta sina barn.
Hennes far var i fångenskap i Ryssland, hennes mor och syskon hade klarat flykten och befann sig i Schleswig Holstein så hon fick klara sig själv upp genom Tyskland som liten flicka. Med strömmen av vandrande människor, ibland med tåg. Via Dresden och den ödesdigra dagen då hon befann sig ung 30 km ifrån staden i en bunker. Den upplevelsen upplever jag har präglat henne...
Hon lyckades ta sig upp till norra Tyskland och förenas med sin familj. Något år senare kom hennes far oväntat dit efter år av tystnad och som ett under var familjen förenad. En solskenshistoria mitt i allt elände.
Mina morföräldrars längtan till sitt hemland och sin kultur har gett mig många tankar och funderingar... om sorg, glädje och överlevnad.
De flesta släktingar och vänner överlevde inte. Det hemska pratade man sällan om men i min låda ligger de få foton, namn och berättelser som man har skrapat ihop i hopp om att de personer och deras liv ej ska glömmas bort.
Jag försöker förstå vad som hänt och vårda deras minnen. Men så ser man sig omkring och samma saker händer fortfarande...det är då märkligt...
Ska läsa vidare i din blogg.
Hälsningar Ulrike
Skicka en kommentar