Var och en sin egen kyrka?

K G Hammar är numera före detta ärkebiskop. Det borde därför inte längre spela någon roll vad han uttalar för personliga åsikter i olika kyrkliga frågor. Men hans skugga vilar fortfarande över Svenska kyrkan och det är många som mot sin vilja kämpar vidare med följderna av hans ledarskap – i synnerhet som man hittills inte sett till någon ny ledare för Svenska kyrkan. Att det faktiskt finns en ny ärkebiskop som lär heta Anders Wejryd är därvidlag hittills en formalitet.

Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.

Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:

”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”

Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.

Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?

Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?

PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".