Riksbanken och baltguldet 1940

Det finns en etablerad ”sanning” om hur det gick till den 15 juli 1940 när Sverige bestämde sig för att lämna ut Estlands och Litauens guld till Sovjetunionen som just då ockuperade de båda baltiska länderna.

Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).

Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.

Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.

Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.

Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”

Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”

Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:

”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)

Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!

Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.

Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.

Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!

Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.

Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.

Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.

Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).

Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.

Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.

Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!

Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).

Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)  

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.