Att förlora en vän/Webern (4)

I augusti 1935 besteg Anton Webern glaciärtoppen Gross-Venediger på 3 660 meters höjd i de österrikiska alperna. Ett obeskrivligt ögonblick för honom, den bortvände.

På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”

Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.

Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.

Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.

Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!

Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.

Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.

Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”

I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.

Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.

Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.

Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.

Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!

En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.

Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.

Så kan man också sörja en vän.

Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)

Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan: