Lenin i Eisleben

Statyer kan laddas med olika liv och betydelser. Senast var det estländarna som fick erfara detta när de flyttade minnesmärket med den sovjetiske soldaten bort från Tallinns centrum. Då blev det upplopp och diplomatiska förvecklingar.

Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:

När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.

Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.

Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.

Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.

Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.

När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.

Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.

Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:

”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”

Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.

Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.

Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.