Vänskap eller förtal?/Webern (5)

Den finns en annan, bittrare och obehagligare sida av händelserna i samband med Weberns sammanbrott i Barcelona 1936 (se Att förlora en vän/Webern (4)). Det gäller Weberns vänskap med den judisk-amerikanske violinisten Louis Krasner.

Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.

Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.

När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.

Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!

Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.

Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.

Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.

Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.

Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.

Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.