Mångkultur och journalister

Publicisten och humanisten Anders Björnsson har haft vänligheten att sända mig nedanstående rapport från ett möte inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Hans kritik är fundamental: Journalister klarar inte av att skildra världens mångkulturella verklighet. Han ifrågasätter den svenska mediabilden av Ryssland och även av t ex Turkiet. Han citerar med tydligt gillande Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tror att det finns en fara att antiislamismen blir en överideologi ”när kristendomen som lära har spelat ut sin roll”. Har han rätt? Här är hans inlägg:

Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?

Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?

Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.

Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.

Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?

Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?