När nyttan mätte dumheten

Den på sin tid välkände läkaren och radikale folkbildaren Hjalmar Öhrvall (1851–1929) skrev 1926 en ambitiös pamflett med titeln Om dumheten. Den gavs ut i Verdandis serie progressiva småskrifter.

Öhrvall umgicks i kulturradikala kretsar med bl a ekonomen och fritänkaren Knut Wicksell och kvinnosakskämpen Ellen Key. De var alla besjälade av tidens utilitarism, dvs nyttofilosofi. Den liberale filosofen John Stuart Mill var deras husgud. Allt kunde och skulle bedömas med nyttan som främsta måttstock: religionen och kärleken likaväl som moralen och människan själv.

Vad hände då när Hjalmar Öhrvall drog i härnad mot dumheten? Resonemangen och exemplen klingar på ett märkligt sätt både välbekanta och främmande.

Högst upp på hans lista över dumheter står dryckenskapen. Han konstaterar att lyckoruset följs av känslor av motsatt slag. ”När en person, trots att han vet detta och kanske t.o.m. haft egna personliga erfarenheter i samma riktning, likväl berusar sig, kan man med skäl påstå, att det är ett fall av typisk, säkerligen känslobetonad dumhet.”

Hit hör också bruket av tobak. Här får Öhrvalls systematiska analys en underton av ironi. Njutningen är ju inte naturlig utan ”förvärvad efter övning”, den ”består i bortfallandet av obehag som man själv ådragit sig”. Dvs de första blossen leder bara till hosta och kväljningar, men man kämpar på för att … ja, man är dum helt enkelt.

En särskild form av kollektiv dumhet är det överdrivna intresset för sporttävlingar. Sportandet har nämligen kommit på ”betänkliga avvägar”. Och här kommer en överraskande nyttovinkel: ”det överdrivna hyllandet av rekordslagarna innebär en falsk värdesättning. Den färdighet en sådan förvärvat fyller i nutidens samhälle ingen uppgift av värde”, skriver Öhrvall och fortsätter ”idrotten göres till ändamål i stället för medel”.

Och han hoppas ”att denna påtagliga, kollektiva dumhet är av snart övergående beskaffenhet”. Han skulle ha blivit mycket besviken om han vetat hur det blev.

”Spel på lotteri” utlöser en särdeles förtrytsamhet hos Hjalmar Öhrvall. Han kallade det ”en vana, som nästan helt och hållet torde bero på ren okunnighet eller tanklöshet”. Ju fler lotter man köper i ett lotteri desto större utsikt har man ju att – förlora!

Den som nämligen köper alla lotterna i lotteriet gör ju en förlust som motsvarar den vinst som lotteriet räknat med för egen del. Den obetydliga utsikten till vinst som en lott medför kan därför aldrig motsvara kostnaden för lotten. ”Kunde man klart inse allt detta, skulle spellusten utan tvivel alldeles upphöra”, säger den rationelle utilitaristen troskyldigt.

Inte har han heller någon känsla för ”modedårskapen, i all synnerhet i fråga om kvinnodräkten”. Mest förfärligt är att dammodet inte har någon som helst ”hygienisk eller estetisk grund”.

Ta damskor som exempel! De ”skola vara försedda med höga klackar och spetsiga i framändan”. Han fnyser över att detta ”fula och ofysiologiska mod som man ansåg avlivat av läkarna för mer än 50 år sedan” har återkommit och hållit i sig sedan flera år!

Från onyttiga damskor svingar sig Öhrvall obesvärat till rashat och chauvinism. Han hoppas att den ökande samfärdseln mellan olika nationer så småningom skall minska dessa företeelser ”som numera måste betraktas som atavistiska kvarlevor”, dvs ett dött arv från tidigare släktled. Det var 1926.

Sedan kom alltså Hitler & Co.

Det finns i Öhrvalls rationalistiska värld alltid en lösning på problemen. Världen går framåt och även om dumheten aldrig helt kan utrotas så kommer den att bli mera harmlös med hjälp av upplysning och utbildning. Den enda egentliga grunden för dumheten är nämligen brist på kunskap. ”Positivt vetande och vetenskaplig bevisning är till slut det enda dugliga medlet”, skriver han, optimisten som trodde på människan.

Och ändå är det ju just människan som på något underligt sätt försvinner ur Hjalmar Öhrvalls resonemang. Den orationella, motsägelsefulla och levande människan, som genom dunkla drifter skadar sig själv med njutningar, som är fåfäng och fördomsfull och som i generation efter generation inte tycks lära sig särskilt mycket nytt på moralens och livskonstens väg.

Det var tron på rationalismen som förde Hjalmar Öhrvall och flera av hans radikala kamrater in på den genetiska ingenjörskonstens väg: att genom steriliseringar ”förbättra folkmaterialet”. Öhrvall ville tvångssterilisera personer med vissa sinnessjukdomar, missbildningar och ”själslyten” som förbrytaranlag, sexuell perversitet och periodsuperi. Även epileptiker, dövstumma och ”ungdomsslöa” kunde komma i fråga. Och han hoppades att det en dag skulle lyckas den vetenskapliga forskningen att identifiera även ”friska” personer som bär på sådana anlag …

Bevare oss för nyttomaximerande rationalister!

Källor och litteratur: Hjalmar Öhrvall, Om dumheten, en psykologisk studie, Verdandi 1926; Hjalmar Öhrvall, I vår befolkningsfråga, Verdandi 1917; Valfrid Spångberg, Hjalmar Öhrvall, Verdandi 1929; Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, rebell i det nya riket, Stockholm 1956.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
Vänskap (2)
Kärlek och radikalitet (3)