Vänskap

Det var februari 1926. Den pensionerade professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell, satt ensam i trerumsvillan i Mörby norr om Stockholm. Hustrun, diplomaten Anna Bugge, var på tjänsteresa någonstans på kontinenten. Knut hade tråkigt. Ensamheten tyngde honom.

Han skrev till sin vän sedan nästan 50 år, läkaren Hjalmar Öhrvall: ”Här sitta vi som två uvar på var sin kvist.” Det var som ett nödrop. Och Öhrvall kom. Som han alltid hade gjort när Knut behövde honom. Några dagar satt de gamla vännerna vid brasan i Mörby och samtalade.

På ett av sina dagliga brevkort till hustrun skrev Knut den sista februari: ”I går sutto vi och granskade Hjalmars verdandiskrift Om dumheten (nr 300). Den är nog intressant men kunde naturligtvis göras ändå bättre. Vi har grälat om vissa punkter.”

De grälade – vännerna.

Ett helt vuxenliv var de nära vänner. Födda samma år, hängivna samma rationalistiska ideal, båda med radikala, folkbildande ambitioner – och ändå så olika.

Öhrvall, en praktiskt lagd, lättsam optimist som avvisade tillvarons djupare komplikationer. Wicksell, en fumlig teoretiker med återkommande depressioner och aldrig riktigt fri från sin ungdoms religiösa tro.

De träffades i Uppsala hösten 1877. Öhrvall läste medicin och Wicksell tänkte läsa matematik, men först blev det humaniora. Deras gemensamma huvudintresse var musik. På Wicksells studentrum stod ett ärvt piano och det var Öhrvall som var virtuosen medan Wicksell hade absolut gehör.

Långt senare beskrev Knut Wicksell sin vän som ”… alltid sysselsatt, alltid intresserad, alltid förtröstansfull, vart det än bar”. Just detta behövde Knut. Han hade själv en vekhet som ofta kom honom att känna sig hjälplös, passiv och olycklig. Hjalmar blev något av en storebror som fick rycka in när vardagen blev alltför påträngande. Så kom det sig t ex att det var Hjalmar Öhrvall som gjorde Knuts självdeklarationer – även sedan denne hade blivit ekonomiprofessor.

Hjalmar var fritänkare från tidiga tonår. Men Knut råkade in i en religiös kris i samband med sin konfirmation. ”Synden blev min dagliga följeslagare”, skrev han och ”det var en djupt ångerfull, förfärligt skuldbelastad syndare på något över femton år som palmsöndagen 1867 släpade sig fram till nådabordet för att tigga sig del av Kristi förtjänst”.

Tron höll till 1874 då den föll samman inför vetenskapens anspråk på ensamrätt till sanningen. Knut förvandlades till en häftig kritiker av både religionen, kyrkan och prästerskapet. Han dömdes t o m för hädelse av jungfrufödelsen och satt två månader i Ystads kronohäkte för det.

Kärlek och äktenskap var ett känsligt kapitel. Hösten 1884 bodde Knut Wicksell hos familjen Öhrvall och kom hans hustru Tekla mycket nära, ja, han blev helt enkelt förälskad i henne, bäste vännens hustru. Men Tekla blev sjuk, oklart i vilken sjukdom. Och 1889 dog hon. Kring dessa år är familjearkivet rensat. Något hände som vännerna inte ville berätta om för eftervärlden.

Samvetet var Knuts ständiga följeslagare. Till det hänvisade han när han vägrade att ingå äktenskap med Anna Bugge – trots hennes tårar och familjens krav. Hur skulle han kunna lova någonting för hela livet? Han ville ha samlevnad ”på prov”. Det var samma år som Tekla dog.

Knut Wicksell hade svårt att förlika sig med åldrandet. När han klagade för vännen undrade denne om han egentligen inte bara behövde nya glasögon. När han klagade på bristande självförtroende undersökte Hjalmar om det inte kunde bero på att det fanns arsenik i hans sängtäcke.

Även musiken, deras gemensamma glädjekälla, sviktade. Knut var på konsert tre dagar i rad för att höra Londonkvartetten spela Beethovens åtta sista stråkkvartetter. Till Hjalmar rapporterade han: ”Det var visserligen vackert alltsammans, men den rätta ut- och invändningen av själen ville icke inställa sig. Jag kunde bara konstatera att det skulle ha varit mycket roligt – om jag varit trettio år yngre.”

Den gamle rationalisten talade trots allt ännu om själen.

Drygt en månad efter Hjalmar Öhrvalls besök i Mörby blev Knut sjuk i maginfluensa. Det blev lunginflammation. Den 3 maj orkade inte hjärtat längre, han dog 74 år gammal.

Begravningen blev inte som många väntade sig. Enligt ”den avlidnes och hans anhörigas önskan” följdes den kyrkliga ritualen noga. Prästen läste ur Romarbrevet 14: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.” Psalmer sjöngs. Fader vår lästes. En sats ur en stråkkvartett av Beethoven spelades. Ernst Wigforss höll tal och arbetarrörelsens röda standar dominerade sorgetåget. Men det liberala partiet var inte representerat.

När Hjalmar Öhrvall dog tre år senare var begravningen en rent borgerlig förrättning. Olika – och lika.

Anm.: Några data ur Knut Wicksells liv. Född 1851 i Stockholm. Till Uppsala 1869. Fil.kand. 1872. Radikal journalistik under 1880-talet. Blir Malthusian och utilitarist. Ekonomiska studier från 1888. Samvetsäktenskap med Anna Bugge 1889. Talar emot åttatimmarsdagen vid förstamajdemonstration 1892. Talar för allmän rösträtt 1893. Polis avbryter föredrag om barnbegränsning. Wicksell föreslår svensk allians med Ryssland – Sverige kan ändå inte försvara sig. Vägrar underskriva ansökan om professorstjänst med ”underdånigst”, skriver ”vördsamt”. Förordar progressiv beskattning och arvsskatt. 1899 Juristexamen. 1901 Professor i nationalekonomi i Lund trots protester från kyrkan pga hans radikala idéer. 1904 antimilitaristiskt tal. 1905 protesterar mot tal av Heidenstam. 1908 dömd för hädelse; 2 mån i Ystads kronohäkte. 1913 yngste sonen Finn omkommer i olycka. 1916 pensionering. 1926 död.

Källor och litteratur: Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1956; Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985.

Artikeln är nr 2 i en serie om kretsen kring Knut Wicksell. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Kärlek och radikalitet (3)