Under paraplyn
är horisonten nära
och stövlarna blå.
Till Werner Aspenström (1918-1997). Se även artikeln Om rätten att vända sig bort.
Förra månadens haiku
1 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
mot samtiden, historien och det hinsides
7 kommentarer:
Varför till Werner Aspenström? Och överraskande är att stövlarna är blå. Jag kan inte se dem framför mig. Kan du förklara? Förra månadens haiku gillade jag mycket men glömde då skriva det. Jag tycker att haikuformen är fantastisk, eller snarare, det komprimerade formatet är suveränt. Idealiskt att som du publicera en och en.
Det kommer så småningom (hoppas jag) en artikel om Werner Aspenström som skall länkas till denna haiku. Till dess vill jag bara hänvisa till tre dikter av honom: Du och jag och världen (ur samlingen Trappan), Ikaros och gossen Gråsten (ur Dikter under träden)samt Mätarlarven (ur Litania). Alla tre finns i Aspenströms Dikter, Månpocket 1986, flera upplagor.
OK, ska genast köpa. Läser rätt lite lyrik, har samlingsvolymer med Gunnar EKelöf, Nelly sachs och Ann Jäderlund som jag läser ur ibland. Och så Tomas Tranströmer vars haikudikter du säkert har läst. Hans diktning har nog gjort starkast intryck på mig. Men jag ska bekanta mig med Aspenström.
Han är värd att bekanta sig med. Och han är långtifrån så harmlös som det har påståtts från vissa håll. Jag hoppas att min nyutlagda artikel om honom ska inspirera till lyriska ansträngningar.
Ja verkligen, tack Johan; den inspirerar mig till förnyade lyriska ansträngningar och då först mot Werner A efter din inlevande artikel. Och Eva Nygrens fråga om de just blå stövlarna i haikun kvarstår, åtminstone för mig!
Förresten, jag ser en bild: när horisonten är nära så färgar himlen stövlarna blå.
(jfr läsarens tolkningsprivilegium resp författarens att "knipa käft" )
Krister B Janzon
Diktens blå färg står ofta för syn och saga, längtan och litenhet. Som mätarlarven konstaterar: "evigheten är alldeles för stor idag, alldeles för blå och tusenmila."
Redan i dikten Snöbrev (samlingen Snölegend, 1949) angav Aspenström den blå tonen: "Ett brev sänder jag dig nu/syster på den blå verandan/ett brev skrivet i snö/med svar på dina många frågor." Det blå framstår som uttryck för längtan att överbrygga ett avstånd och brevet i snö understryker draget av kyla och svårighet.
De blå stövlarna är därför ett försök att erinra om att Aspenströms dröm och vision ändå inte är långt borta. "Fotsulan, den nedåtvända själen" (Gossen Gråsten) öppnar för synen och sagan redan i det mest vardagliga, stövlarna i regnet.
"Du och jag och världen" (samlingen "Trappan", 1964) är för övrigt en av de mest underbara kärleksdikterna jag känner till. Med samma djupa (och otidsenliga) erfarenhet som dikten Tidvis (samlingen Litania, 1952). Läs dem!
Igår kväll läste jag dikten Du och jag och världen och tänkte: "Detta påminner om Johans haikudikt! Mer senare ...
Skicka en kommentar