Vid sidan av Thomas Mann var Gerhart Hauptmann Tysklands mest kände författare, nobelpristagare 1912 och författare till dramat Före soluppgången. Men till skillnad från Mann hade Hauptmann valt att stanna i Tyskland under kriget. Ett val som tolkades som medlöperi med naziregimen.
Hans hus låg i utkanten av byn Agnetendorf vid Riesengebirge, sydväst om Breslau. Det doldes bakom en mur av mörka granar och framstod för besökare som både borg och kloster.
När Sovjetarméns vinteroffensiv började i januari 1945 flydde våg efter våg av tyskar västerut. Gerhart Hauptmann tvangs dela sitt hem med allt fler flyktingar, som hoppades att närheten till den store schlesiske landsmannen skulle ge dem skydd.
Hauptmann var 83 år gammal och led av svår bronkit. Han beslöt att lämna hemmet för att söka vård på ett sanatorium i Dresden. Den 5 februari kom en gengasbil och hämtade honom och hustrun Margarete. De inkvarterades i ett litet trädgårdshus i sanatoriets park på höjderna ovanför Dresden.
Vid niotiden på kvällen den 13 februari gick flyglarmet. Det var början till de västallierades förödande bombningar av den dittills oskadade tyska kulturstaden. Vid midnatt var Dresden med sina 600 000 invånare och 200 000 östflyktingar ett brinnande inferno.
Dagen därpå bevittnade Gerhart Hauptmann förödelsen från sanatorieparken. Resterna av staden låg insvepta i tjock brandrök. ”Den som glömt vad det är att gråta, lär sig det igen inför Dresdens undergång”, skrev han.
Svårt medtagen beslöt han att återvända till hembygden i Schlesien och till sitt hus i Agnetendorf. Sammanbrutna järnvägsförbindelser gjorde resan utdragen och full av strapatser. Men den 20 mars var de åter hemma. Där inväntade de krigets oundvikliga slut.
Den 8 maj kapitulerade Tyskland och nästa dag marscherade Röda armén in i Agnetendorf. Ryssarna försökte få Hauptmann att flytta till Berlin med hela sitt hushåll. Konferensen i Potsdam mellan segrarmakterna hade nämligen just beslutat att Schlesien skulle bli polskt. Men han vägrade.
Däremot accepterade han att göra en lojalitetsförklaring med den nya, kommunistiska regimen. Det var tredje gången i sitt liv som han förklarade sig lojal med en ny, kontroversiell regim. Så hade han valt att göra både 1918 (när kejsaren störtades) och 1933 (när nazisterna tog över). Som tack fick han nu en försäkran om skydd av de sovjetiska myndigheterna.
Men det var polackerna som mer och mer tog över makten i de nyerövrade västliga provinserna. Och polackerna hade ett horn i sidan till Hauptmann ända sedan denne efter första världskriget hade propagerat för att Oberschlesien skulle förbli tyskt. Nu fick de tillfälle att hämnas.
Fördrivningen av tyskarna accelererade från hösten 1945. Den 7 april 1946 stegade en sovjetisk överste in till Hauptmann med dåliga nyheter: ”Tyskarna från region Hirschberg evakueras nu utan undantag. Den polska regeringen insisterar på det. Inte heller ni, herr doktor, kan stanna längre utan att utsätta er för fara.”
Den gamle svarade tonlöst: ”Nå, då reser vi då…” Men han vägrade delta i några som helst förberedelser inför avfärden. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och fortsatte diktera. Hans medarbetare fick intrycket att han bestämt sig för att dö i Agnetendorf.
I början av maj verkade naturen komma hans dödslängtan till mötes. Gerhart Hauptmann drabbades av lunginflammation. Hans nära vän Gerhart Pohl, som senare skrev en bok om dessa dagar, reste runt till sjukhusen i området och lyckades få tag på den nya undermedicinen, penicillin. Den hjälpte – men bara tillfälligt. Hauptmann fick på nytt hög feber och sjönk ner i medvetslöshet.
Den 3 juni öppnade han ögonen, såg på sin hustru och viskade: ”Bin ich noch in meinem Haus?” (Är jag fortfarande i mitt hus?) Det var hans sista ord. Den 6 juni dog han.
Hans önskan var att få bli begravd i Agnetendorf. Men hustrun fruktade att hans grav skulle plundras och skändas. Framträdande tyskars gravar var särskilt utsatta för kriminalitet och politisk hämndlystnad. Margarete lyckades i stället övertala ryssarna att få fram ett specialtåg.
Det bestod av några godsfinkor där man nyss fraktat kreatur samt två gamla personvagnar med utslagna rutor. I hällande regn fördes Gerhart Hauptmanns zinkkista och viktigaste tillhörigheter per lastbil från hemmet till stationen. Hans husfolk och flyktingarna i omgivningen som ville följa honom till Tyskland fick finna sig i att deras tillhörigheter togs ifrån dem, ”nationaliserades”, som det hette.
Den 28 juli 1946, strax efter soluppgången, begravdes Gerhart Hauptmann i sanden på Hiddensee, en ö utanför Stralsund, i sovjetisk ockupationszon.
Källor och litteratur: Gerhart Pohl, Bin ich noch in meinem Haus?, Berlin 1956; Wolfgang Leppmann, Gerhart Hauptmann, Leben, Werk und Zeit, München 1986; Eberhard Hilscher, Gerhart Hauptmann, Leben und Werk, Berlin, DDR, 1988; Kurt Lothar Tank, Gerhart Hauptmann, in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten, Hamburg 1959.
Några fakta ur Gerhart Hauptmanns liv: Född 1862 i Schlesien. 1874–1882: Skolgång och bildhuggarutbildning i Breslau. 1885 -1888: Bosatt i Erkner utanför Berlin. 1889: Före soluppgången uruppförs i Berlin. 1891: Ensamma människor uruppförs i Berlin. 1900: Flyttar till Agnetendorf. 1906: Och Pippa dansar uruppförs i Berlin. 1912: Nobelpriset i litteratur. 1917: Vinterballad uruppförs i Berlin (bygger på Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar). 1932: Resa till Amerika. 1933: Lojalitetsförklaring till naziregimen. 1930-talet: Tillbringar somrar i Rapallo respektive Hiddensee. 1942: Firas på sin 80-årsdag av nazisterna. 6 juni 1946: Död i Agnetendorf.
Om Potsdamkonferensen se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om fördrivningen av tyskarna finns en serie som börjar med artikeln Skuggan från Ostpreussen. Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?
Artikeln ingår som nummer 5 i en serie om Breslau. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
Gudsåkern i Breslau (6)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har aldrig hört talas om Hauptmann. Att han inte är lika känd som Mann, beror det på en mindre litterär förmåga eller att han inte tog avstånd från nazismen? Man kan tänka sig både och. Mann har jag läst med mycket stor behållning och jag minns framför allt Bergtagen som enastående och viktig för mig då.
Hej igen Eva Nygren (med den mycket givande bloggen
http://jahaja.blogsome.com/)!
Vem som hade störst litterär förmåga vågar jag mig inte på att bedöma. Men att Mann lämnade Tyskland under kriget medan Hauptmann stannade spelade nog roll för deras allmänna rykte efteråt.
Viktigaste förklaringen till Hauptmanns relativa okändhet i Sverige tror jag annars är att han främst var dramatiker. Spelas man inte på teatrarna syns man inte. Få sitter hemma och läser pjäser.
Hauptmann var inte nazist. Det anser Wolfgang Leppmann, som skrev den mest auktoritativa biografin över honom. Snarare var han (efter ugndomsårens sociala radikalitet) en politisk kameleont som anpassade sig till rådande regim för att få lugn och ro att skriva. För honom var hembygden och "tyskheten" viktigare än politiska regimer. Han sa t ex: "Gewiss, ich bin kein Politiker, das heisst: ich habe kein Spezialfach daraus gemacht. Aber civis germanus sum!" Det vill säga: han kände sig inte som politiker men väl som en tysk medborgare.
Mitt eget intryck är att Hauptmann inte hade en aning om politik men att han var fåfäng och därför gärna lät sig hyllas av maktens män, det gällde både nazister och kommunister. En fåfänga som han delat med åtskilliga andra konstnärer genom tiderna, även i Sverige, fast här har de fåfänga konstnärerna förstås främst speglat sig i den tvivelaktiga glansen från diverse vänsterdiktatorer.
Skicka en kommentar