19 mars 2008

Gudsåkern i Breslau

Det är historiens egen ironi. Ingen av de gamla tyska kyrkogårdarna i Breslau finns kvar i dagens Wrocław. Alla är utplånade. Flera har förvandlats till parker. Gravstenarna har använts till gatubeläggning eller som byggmaterial.

Men den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse överlevde både nazismen, kriget och kommunismen; idag är den en drömsk påminnelse om en förgången storhetstid.

För det var en storhetstid – både för staden Breslau och för dess judiska minoritet. År 1812 hade judarna fått ställning som officiellt jämställd befolkningsgrupp i Preussen. Handel och industri utvecklades starkt. Under andra halvan av 1800-talet upplevde staden en snabb ökning av välståndet.

Och ju bättre det gick för judarna desto mer tenderade de att släppa sina gamla traditioner. Det stigande välståndet gick hand i hand med assimileringen, anser Maciej Łagiewski, som skrivit om judarna i Breslau.

Därför präglas begravningsplatsen på Lohestrasse, som anlades 1856, mer av en allmänt romantiserad begravningsarkitektur från 1800-talet än av de uråldriga judiska sederna. Bakom en hög mur trängs obelisker, portaler, kolonner och pelare, brutna trädstammar i sten, tunga mausoleer och svindlande bågkonstruktioner, allt vid sidan om traditionella judiska rektangulära Mazzewa-stenar med trekantiga gavlar. Neogotik blandas med neoromantik och orientalism. Allt ser ut att sjunka ner i jorden under väldiga fång av skuggande murgröna.

Under 1930-talet, när nazisterna blev alltmer populära i staden, minskade antalet begravningar på Lohestrasse. Många judar flydde, andra försökte stanna genom att konvertera till kristendomen. Den judiska församlingen blev allt mindre.

En av de kvarvarande, Auguste Stein, begravdes under denna oroliga tid. Hon hade tidigt blivit änka med många barn. Edith, hennes elfte och sista, växte upp med mamma och syskonen i Breslau men beslöt 1922, mot sin judiska mors vilja, att konvertera till katolicismen. Hon blev karmelitnunna i Holland.

För nazisterna spelade konverteringen ingen roll. Som judinna hämtades hon 1942 i sitt kloster och sattes i en godsvagn till Auschwitz. En dag i augusti rullade tåget in på ett stickspår på Breslaus Hauptbahnhof för ”vattning”.

Den postanställde Johannes Wieners berättade långt senare om hur han såg dörrarna slås upp till en vagn, sprängfylld med människor. Han förde ett kort samtal med en kvinna i nunnekläder. Hon sade: ”Det är förfärligt, vi har inga spannar.” Hon såg sig om och fortsatte: ”Detta är min älskade hemstad. Jag kommer aldrig att se den igen. Vi åker mot vår död.” Wieners frågade om de andra visste det och hon svarade: ”Det är bättre att de inte vet.”

Efter de stora deportationerna från Breslau 1941-1943 förklarades staden ”judenrein” och begravningsplatsen stängdes.

I slutet av februari 1945 blev Lohestrasse skådeplats för bittra strider när Röda armén trängde fram mot stadens centrum. Många gravstenar skadades av kulor och granater. För begravningsplatsen var det början till en lång period av bortglömdhet och förfall.

Först under 1980-talet påbörjades en renovering av huvudporten och vissa berömda personers gravvårdar, t ex socialistledaren Ferdinand Lassalles svarta sten. Muren kring begravningsplatsen återuppfördes och gamla, judiska symboler som den sjuarmade menoran återfördes till sina ursprungliga platser.

Så förvandlades den judiska begravningsplatsen efterhand till museum för begravningsarkitektur. År 1988 slog museet upp sina portar för besökarna. De är inte många. I juni 2007 var jag ensam där tillsammans med ett ungt kanadensiskt par som skyndsamt såg allt i digitalkamerans 2,5-tums synfält – och försvann.

Sedan var det bara jag och portvakten kvar. Han var en gammal, vithårig man som kunde lite tyska. Han pekade och förklarade att Auguste Steins dotter minsann blev helgonförklarad 1998 av Polens påve, Johannes Paulus II. Ja, Edith har sedermera till och med blivit Europas skyddshelgon.

Men någon grav har hon inte.

Källor och litteratur: Maciej Łagiewski, Der alte jüdische Friedhof in Breslau, Wrocław, årtal saknas; Norman Davies och Roger Moorhouse, Microcosm, London 2002.

Bilderna: egna bilder tagna vid besök i juni 2007. Klicka gärna på dem så blir de större.

Adressen: Lohestrasse i Breslau heter ul. Ślężna i Wrocław.

Anm.: ”Gudsåker” är ett ord som saknas både i Nationalencyklopedin och i dess separata ordbok. Jag har helt enkelt på eget bevåg försvenskat det tyska ordet ”Gottesacker”, som betyder kyrkogård. Guds åker – det påminner om vetekornets lag, Joh. 12:24, som jag tycker passar alldeles särskilt bra på denna berättelse: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Några fakta om Edith Stein: Född på den judiska försoningsdagen den 12 oktober 1891 . Fadern dog tidigt. Modern ensam med sju minderåriga barn. Familjen drev trävaruhandel. Universitetsstudier i Breslau 1911. Elev till fenomenologen Husserl i Göttingen 1913. Sjuksköterska under första världskriget. Konverterade 1922. Karmelitnunna 1934. Flyttade till klostret Echt i Holland. Greps i klostret av SS såsom varande judisk konvertit och fördes till koncentrationslägret Westerbock. Transport till Auschwitz 7 augusti 1942. Död i Auschwitz antagligen två dygn senare, den 9 augusti 1942. Kanoniserad 11 oktober 1998. Europas skyddshelgon året därpå, tillsammans med Sveriges heliga Birgitta samt Katarina av Siena.


Artikeln är nummer 6 i en serie. De övriga är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)

Se även:
Försoning för fördrivna?

8 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Johan, återigen en bloggtext som är informativ, välskriven och berörande. Jag blir personligen berörd på flera sätt. Bland annat det du skriver om hur de judiska medborgarna assimilerades när de levde i trygghet. Men som sagt, det hjälpte inte. Det finns mycket att säga om detta. Jag hoppas att du inte har något emot att jag har skrivit till Judisk krönika och bett dem att uppmärksamma din blogg. Vi får se om de hörsammar!

ann sa...

Underbar blogg - hittade den av en slump medan jag höll på att forska om judarna och jag undrar om du har några tips då det gäller att "förstå" antisemitismen- hur den uppstod och varför - vilka konspirationsteorier som fanns vid Hitlers makttillträde, religiösa förställningar m.m. - boktips, annat...

Johan Selander sa...

Just återkommen från en resa upptäcker jag era båda kommentarer. Visst, Eva, jag blir förstås bara glad om bloggen uppmärksammas. Samtidigt vill jag betona för alla mina läsare att jag inte skriver på någons uppdrag, inte får pengar av någon och känner mig fri att kritisera vem det vara må.

Och, Ann, tack för dina vänliga ord! Jag önskar att jag hade något bra svar på din fråga om antisemitismen, hur den ska "förstås" etc. Men jag måste erkänna att ingen av de standardförklaringar som cirkulerar tillfredsställer mig. Jag märker att jag hela tiden kommer med invändningen: ok, men ändå?

Det kanske låter som ett sätt att smita undan din fråga, men jag kan inte låta bli att tänka på Imre Kertész omvändning av frågeställningen: det som skall förklaras är inte Auschwitz utan det faktum att även kärleken var möjlig.

Men jag skall ta mig en funderar och se om jag med gott samvete åtminstone skulle kunna komma med lite litteraturförslag. Återkommer alltså på denna plats om ett tag; måste "landa" lite efter min resa.

Johan

Johan Selander sa...

Hej Ann! Du gav mig mycket att tänka på. Vad jag kan förmedla är ett par för mig centrala böcker som inte beskriver hur antisemitismen uppstod eller hur den skall förstås men väl hur den kom att fungera i naziriket - kanske finns här de enda tänkbara svaren. Först Victor Klemperers Dagböcker, Intill slutet vill jag vittna, del 1: 1933-41, del 2: 1942-1945; sv. Norstedts 1999. Sedan Saul Friedländer, Förföljelsens år, 1933-1939, sv. Natur och Kultur 1999.

Jag skulle också vilja tillägga en på svenska alldeles nyutkommen bok som jag läser just nu: Harald Welzer, Gärningsmän, Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos 2007. Här finns en mycket givande skildring av hur antisemitismen blev själva det centrala elementet i nazismen och hur det tyska samhället på mycket kort tid omvandlades och fick sina moraliska värden förändrade efter Hitlers maktövertagande 1933.

Med bästa hälsningar
Johan

Anonym sa...

Fantastiskt informativ och välskriven text om Breslau. Precis vad jag sökte. Inte den vanliga reserappakaljan som annars är legio i dagstidningarna och på webbsidorna.
Jag kommer att bli en regelbunden besökare på din blogg. Tack för din insats.
Vänliga hälsningar
JE

Johan Selander sa...

Hej JE, och tack för din vänliga hälsning! När man skriver en sådan här blogg känner man sig ibland som en Robinson på en öde ö som på vinst och förlust skickar ut den ena flaskposten efter den andra. Därför är det uppmuntrande att få lite glada tillrop. TACK!

Johan

Anonym sa...

Sökte lite info om Breslau och hittade en hel rad intressanta artiklar!
Läste också om Edith Stein som jag "råkade på" av en händelse i somras då vi besökte Domen i Speyer (Reihnland-Pfalz).

Hon arbetade där som lärare men tvingades av nazisterna att lämna sin tjänst och "blev nunna" först vid Köln och senare i Holland (Echt). Flytten till Holland beskrevs som ett försök att undgå förföljelse men landet kom senare att bli ockuperat av nazisterna och hon avslöjades.

Sex dagar efter att hennes identitet blev känd för ockupanterna var hon mördad i förintelselägret (Ausswitsch?) Vilken skrämmande hemsk effektivitet och då skall man komma ihåg att av den tiden måste ett par dygn åtgått till transporten!
Jan

Vilgot T sa...

Frågan om antisemitismen, hitlertidens då, känns åter så skärande aktuell idag att det troligtvis är hög tid med lite klarspråk... fast nu om vår tids pinfärska s.k. antisionism (well, en fin tradition inom hela östblocket mellan 1956 och 1990...)
Den mest rabiata antisemitismen idag har ett mer än tydligt samband med den islamisering och den härpå följande sinnesslöhet av västvärldens "intellektuella".
Sion Vises Protokoll är bästsäljare i arabvärlden, jämsides med Mein Kampf (Min Jihad?) och detta skriver inte Bitte Hammargren ett iota om, än mindre berättar Cecilia Udden med sin exalterade stämma i någon av dessa plattitydbemängda radioreportage från Gaza (arabiskt uttal helt imponerande korrekt, likt detta hos Jan Hjärpe - denne profetiske uttolkare av alla religioner)
Behöver det sägas så mycket mer?