En dollar god som guld

Dollarns starka ställning efter kriget blev så småningom också dess svaga punkt. En rad dollarkriser avlöste varandra. Även de senaste årens dramatiska försvagning av dollarn har rötter tillbaka till 1950-talet.

År 1952 avspeglade dollarns styrka i första hand USA:s styrka. Med fem procent av världens befolkning svarade USA för 40 procent av industriproduktionen. Dollar flödade ut från USA i form av bistånd och lån till återuppbyggnaden efter kriget, betalningar för de amerikanska trupperna i Europa och som amerikanska företags utländska investeringar.

Förtroendet för dollarn gjorde finanssystemet stabilt. USA hade i Bretton Woods 1944 (se förra artikeln!) lovat att varje dollar skulle kunna lösas in mot amerikanskt guld, 35 dollar per uns (31,1 gram). Två tredjedelar av världens monetära guld fanns säkert lagrat i Fort Knox. Alla ville ha dollar, ja, det rådde dollarbrist.

USA var på detta sätt det enda land i världen som kunde betala för sig med sin egen valuta överallt. Centralbankerna i alla länder växlade gärna in dollar. Dollarn blev därmed den dominerande reservvalutan, dvs den valuta som centralbankerna höll i sina valutareserver.

I oktober 1960 kom en första signal om att allt inte stod rätt till. Guldpriset på den privata guldmarknaden i London gick plötsligt upp till 40 dollar per uns. Bank of England begärde att guld skulle skeppas från USA till London.

Det var extraordinärt. Om priset på privatägt guld var högre än det av USA officiellt garanterade, kunde varje centralbank eller regering kamma hem enkla vinster genom att sälja guld i London för dollar och sedan växla in dessa dollar mot (billigare) nytt guld i USA.

Inte mindre än 25 utländska centralbanker gjorde sådana affärer; det var inte precis ett uttryck för solidaritet med amerikanerna. Guld fördes ut från USA och guldpriset sjönk tillbaka till omkring 36 dollar per uns. Den nyvalde amerikanske presidenten John F. Kennedy lovade högtidligt att det garanterade priset på guld skulle ligga fast.

Men händelsen visade att det fanns en koppling mellan enskilda personers och företags innehav av dollar utomlands och den amerikanska guldgarantin samt att priset, dvs kursen på dollarn, faktiskt kunde skifta. ”Det tidigare absoluta förtroendet för dollarn återställdes aldrig”, konstaterade senare Milton Gilbert, chef för Bank for International Settlements i Basel.

Det blev allt tydligare att det fanns fler dollar utanför USA än någon hade räknat med – och att guldet i Fort Knox inte skulle räcka om alla ville växla till guld. Dollarbristen hade omärkligt förbytts i ett dollaröverskott.

Dollaröverskottet i utlandet kom att kallas Eurodollar. Dessa dollar blev tillsvidare kvar i Europa av det enkla skälet att räntan där var högre än i USA. Växlade man till guld fick man ju dessutom ingen avkastning alls, tvärtom blev det en del kostnader för transporter och lagring.

Men det fanns flera skäl till att marknaden för Eurodollar snabbt ökade. Ryssarna behövde dollar för sin utrikeshandel (ingen ville ju ha rubel). De sålde guld för dollar på marknaden i London. Men de ville inte ha några dollarkonton i USA. Sådana kunde ju vid en politisk kris frysas av amerikanerna. I stället öppnade ryssarna ett nät av egna banker runt om i Europa där dollarna placerades och sedan lånades ut.

På likartat sätt resonerade de oljeproducerande arabländerna. De hade traditionellt haft sina tillgångar i den brittiska valutan, pund sterling, på konton i Paris och Schweiz. Men efter Suezkonflikten 1956 där Egypten stod mot Storbritannien och Frankrike, ville araberna byta sterlingkontona mot dollarkonton.

Från 1958 var privata dollarkonton utanför USA officiellt accepterade. Det året återinfördes konvertibiliteten för de flesta av Europas valutor, dvs de kunde fritt växlas mot varandra till de fasta kurser som en gång bestämts i Bretton Woods. Även amerikanska banker öppnade dollarkonton i Europa. Dessa banker hade ett alldeles särskilt syfte: att komma undan de hårda kontroller och regleringar som de federala myndigheterna tillämpade i hemlandet. Eurodollarmarknaden var helt oreglerad.

En som inte hade något förtroende för den amerikanska politiken och valutan var den franske presidenten Charles de Gaulle. Om amerikanerna vill köpa franska företag får de betala i guld – inte med sedelpressarna i USA, ansåg han. Under större delen av 1960-talet skeppades därför på fransmännens begäran guld från USA till Frankrike.

På hösten 1967 började dollarinnehavarna i stor omfattning fly till guld; de fruktade att USA skulle höja det officiella guldpriset, dvs att dollarn skulle devalveras. President Lyndon Johnson upprepade Kennedys försäkringar att priset låg fast och att ”our full gold stock will back that commitment”. Skulle spekulanterna tro på honom?

Fortsättning följer.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World´s Money. International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1984; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crisis: Yesterday and Tomorrow, Princeton New Jersey 1979.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)