När Tredje riket föll samman ställdes Albert Speers förhållande till Hitler på sitt yttersta prov.
Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.
Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.
För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.
Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.
Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”
Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.
Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.
Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”
Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”
Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.
Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.
När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.
Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”
Det var ett öppet uppror.
Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.
Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
5 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Johan jag upptäckte din sida när jag försökte forska i min fru`s bakgrund. Min svärmor som var född i Breslau ,har berättat väldigt sparsamt och det var först när jag läste dina texter som jag förstod att dom fördrevs från sin hembygd.Innan har jag nog alltid föreställt mig att de flydde undan kommunisterna,hon har beskrivit att de åkte tåg söderut och också marscherade lång tid innan de kom till Tyskland känner du till något om detta .De var kvar i troppau till jan-feb,46 vad jag kan förstå
hälsningar A
Skicka en kommentar