Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.
En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.
Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.
Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.
Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.
Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.
Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.
Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.
Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.
Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.
Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.
De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.
Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.
Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.
Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.
Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.
Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar