Fäder och söner/Albert Speer

Ibland finns det en urberättelse, en historia inom vars symbolladdade ramar något centralt i en människas liv plötsligt blir synligt och gripbart. Det som hände Albert Speer på en byggplats i Berlin hösten 1933 är kanske en sådan urberättelse.

Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.

Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.

Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”

Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.

Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”

Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.

”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”

Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”

Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.

Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.

Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.

Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.

Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.

Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.

I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”

Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Se också: Massmördare med gott samvete