Egoismens pris/Omläst

Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.

Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.

Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.

Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.

Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”

Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”

Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.

När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.

Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.

Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.

Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.

Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.

Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.

Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.

På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.

Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.