Försoning för fördrivna?

De miljontals tyskar som efter kriget fördrevs från Tysklands östområden får inte utan vidare själva utse sina politiska företrädare. De måste ta hänsyn till vad man tycker i Polen. Det är lärdomen av en lång och infekterad konflikt i Tyskland.

Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.

De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.

BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.

Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.

Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.

Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.

Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?

Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.

I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.

Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?

CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.

Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.

Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.

Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.

Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.

Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.

Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.

Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.

Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .

Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.

Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.