12 februari 2010

Egoismens pris/Omläst

Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.

Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.

Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.

Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.

Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”

Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”

Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.

När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.

Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.

Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.

Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.

Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.

Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.

Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.

På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.

Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.

25 kommentarer:

Marie-Anne Condé sa...

Hej, och tack för en fin och intressant kommentar till "Selambs"!

Jag är en av de sju medlemmarna i en läsecirkel, bestående av biblioteksanställda vid Stockholms universitet, och vi har just valt "Selambs" som läsobjekt för vårens sista träff i juni. (Se: http://litterrasalongen.blogspot.com/).

Som du ser så har jag rekommenderat ditt blogginlägg.

Med vänlig hälsning,
Marie-Anne Condé

Johan Selander sa...

Blev glad för hälsningen, tack! Och lycka till med läsprojektet.
Hälsningar
Johan

FredrikT sa...

Tack för en välformulerad analys av ett av Siwertz viktigaste verk. Jag har tagit mig friheten att lägga in en länk till det i anslutning till det mer allmänna blogginlägg om Siwertz jag har skrivit här:

http://minnesvart.com/sigfrid-siwertz/

Johan Selander sa...

Hej Fredrik Tersmeden!

Det är roligt att Siwertz fortfarande har läsare – i själva verket är han ju mycket aktuell. Tack för din kommentar. Jag ska genast gå in och läsa vad du skrev.
Bästa hälsningar
Johan

Karin sa...

Hej Johan! Efter omvägar på nätet hamnade jag här, på ditt inlägg om Selambs. Och min reaktion kommer lite sent. Vill dock säga att jag själv läste Selambs antagligen
ungefär då du själv gjorde det, i gymnasiet på 60-talet. Jag har inte innehållet aktuellt, men jag minns mycket väl att boken gjorde väldigt starkt intryck på mig. Jag upplevde den som så genomskådande.
Varma hälsningar
Karin S.

Johan Selander sa...

Hej Karin S! Tack för din kommentar! Roligt att höra från dig. Jo, Selambs är en skakande bok med en hel del aktuella teman. Den håller att läsas om. Och detta att man då ser nya saker och känner för andra människor speglar vad som hänt med en själv sedan 60-talet. Jag har under senare år läst om flera av mina gamla favoriter. En del håller inte men det finns riktiga höjdare, som Selambs. Jag tycker att Lars Ahlin också hör dit, t ex "Gilla gång". Har du någon relation till honom?
Hälsningar
Johan

Karin sa...

Jag har läst några böcker av Ahlin, Din livsfrukt när den var ny, Tåbb med manifestet. Men de har nog sjunkit undan en del. Däremot skulle jag vilja dra fram
Sven Delblanc. Han var en läsupplevelse för mig. Jag tror det började med Åsnebrygga och sedan Prästkappan. Så kom böckerna om Samuel och Maria. Och de sista
böckerna, Livets ax, Slutord, Agnar. De har nästan alla gjort starkt intryck på mig och jag tycker det är synd att det är så tyst om hans författarskap för närvarande.
Hälsningar och God Jul.
Karin S.

Johan Selander sa...

Hej igen Karin!

Bra tips med Delblanc! Även jag läste honom med stort intresse en gång i tiden. Jag ska sätta upp honom på min lista med böcker som bör läsas om. Dock vill jag minnas att de tidigare romanerna var bäst. Åminne-serien framför allt. De sista var så svarta och bittra, t ex Livets ax. Jag orkade inte riktigt med den tyngden. Jag både läser och lyssnar på musik numera i första hand för att nära mitt hopp och min livsglädje. Till det ändamålet tycker jag att Lars Ahlin är perfekt. Jag har alldeles nyligen beställt hans roman från 1969 (?) Bark och löv (som jag egentligen har någonstans i källaren men inte kan hitta) från antikvariat. Det var den roman som möttes med stor skepsis och som fick Ahlin att tystna som författare i 20 år. Bara det gör mig nyfiken (har alltså inte läst den tidigare).
Allt gott inför helgerna!
Johan

Anonym sa...

Det låter som en ytterst narcissistisk och olycklig familj. Har inte läst verket, men minns filmatiseringen väl. Ja, allt i tillvaron har väl ett pris. Jag tänker på bildningens och kulturarvets närmast obefintliga roll i dagens Sverige. Väl därför som inte så få människor blir så förvånade över samhällsutvecklingar i andra länder. Det är helt riktigt att nyfascismen är på stark frammarsch i västvärlden. Talande dock att minsta omnämnande av bildning och kulturarv kan tolkas som ett förstucket stöd för fascism och nationalism. Den som saknar bildning, saknar förståelse för historiska sammanhang i regel.

Anonym sa...

Rådde det ett auktoritärt maktmissbruk på olika samhälleliga nivåer före 1968, så har väl olika auktoriteter en svag ställning idag. Detta, och förakt och ointresse för bildning, kommer sannolikt landet att få betala ett högt socialt pris för. I övrigt: med tanke på undfallenheten inför nazismen 1939 -1943, och att landet sannolikt skulle haft en mycket lägre BNP 1970 om det blivit indragna i kriget, är det inte konstigt att man öppnat dörrarna för flyktingar i nöd efter 1945.

Unknown sa...

Vi lever nu i ett tidevarv som är en fortsättning på den nutida Romantiken (1968). Därför har värden som logik, grundlighet, analys och empiri fått ge vika för känslor. Känslor är fint, analys och empiri fult. Utöver det har vänstervågens barn blivit medelålders. Detta präglar naturligtvis det svenska samhället djupt ifråga om normer och värderingar. Medan de konservativa till del befinner sig aningslöst (?) nosande vid nyfascismens tassemarker.

Unknown sa...

För övrigt vore det utmärkt om Liberalerna kunde bestämma sig för om de ska vara "vänstermoderater" eller "högersocialdemokrater" den dag den utmärkta Januariöverkommelsen inte är i kraft mer. Sannolikt skulle det finnas rum för ett renodlat, tydligt socialliberalt parti, med en tydlig vänsterborgerlig, intellektuell tradition och utan de värsta avarterna av "betongsosseri". Ett sådant parti skulle kunna värna såväl marknadsekonomin som LO:s raison d' etre, och möjligen få bort det värsta sjuttiotalsflummet inom olika samhällssektorer. Ett sådant nytt socialliberalt parti skulle kanske kunna få 8-10 procent, under förutsättning att politiken sköts rätt och intellektualismen upprätthålls.

Anonym sa...

Ja, flum finns det gott om både här och där. Det är väl den logiska konsekvensen av välstånd och vänstervåg. Man tar för mycket för givet, eftersom landet är så extremt lyckligt lottat i många avseenden.
Med det sagt: Vänstervågen var väl en reaktion på något (om än fullkomligt överdriven i vissa avseenden, destruktiv på andra i ett vardagsperspektiv, helt förståelig i ytterligare andra).
Det går inte att undgå intrycket att det skett ett moraliskt förfall de senaste 40 åren, där meritokrati och noggranhet ibland satts på undantag. Istället: flum och dålig planering.

Anonym sa...

Sådant tröttar ut samhället;) Snart kan man inte skriva "noggrannhet" mer ;)

Anonym sa...

Man kan fråga sig hur det kommer sig att bildningen på några få generationer försvunnit ur det allmänna medvetandet. Socialdemokratins jämlikhetssträvanden efter 1968 skulle kunna vara en förklaring. Landets sekelgamla ingenjörstraditioner skulle kunna vara en annan (nu i digitaliseringens skrud). En i ett internationellt perspektiv sett obekymrad nutidshistoria är möjligen en annan. Men: historia låter sig inte reduceras till ettor och nollor i en teknokratisk, fredsförskonad, ingenjörsstat, med dess understundom synnerligen troskyldiga utblick på världen.

Anonym sa...

Det är inte lätt att befinna sig mellan nyfascismens respektive "lägga-huvudet-på-sned"-snällismens vågskålar, den senare av sedvanligt, naivt vänsterflumsmärke.

Anonym sa...

Frågan är om inte landets framgångssaga (resan från ett mycket fattigt land till ett mycket rikt, välfärdsstatens framväxt) har framkallat en specifik historisk utveckling, där en förfallsprocess inträtt. Ett ökande antal yrkesgrupper har möjligen inte samma grad av kompetens som tidigare. En hel del politiker oavsett partifärg tycks snarare inhämta beslutsunderlag från fnissiga FB-inlägg, än teori, utredningar och remissinstans. En viss grad av narcissism, kanske resultatet av en splittrad sjuttiotalsuppfostran och socialdemokratins makt över tanken, har lett till ett genomgående auktoritetetsproblem i samhället och ohöljd egoism. Var det bättre förr? Nej. Auktoritärt maktmissbruk och fattigdom ledde fram till förändringar na på 1950-talet. Frågan är hur landet nu ska fortsätta, i den intellektuella och politiska förfallsprocess som tycks pågå. Man tar så mycket för givet. Den intellektuella nivån i det offentliga samhället är låg. Den historiska medvetenhet som finns i andra europeiska länder, som tar sig uttryck i ett intresse för historia,litteratur försvinner i digitaliseringens frälsning av samhället.

Anonym sa...

"Det infantila samhället" av Carl Hamilton är en mycket bra sociologisk och socialpsykologisk analys av efterdyningarna av 1968 i landet. I övrigt kan sägas att det inte är så mycket bevänt med den intellektuella och analytiska kulturen. Fokus ligger på ettor och nollor, och sport. Sådant får följder.

Anonym sa...

Det är en uppseendeväckande blandning av institutionaliserat slarv i planering i olika samhällssektorer och en lika intressant, återkommande förvåning över resultatet av den egna planeringen. Varför blir det så?

Anonym sa...

Digitaliseringen och den aura av frälsningslära som den nästan antagit i samhället går förmodligen hand i hand med att "ingenting längre är på riktigt" i landet - en kanske naturlig följd av en unikt krigsförskonad världsbild, där freden (och naiviteten) länge tagits för given.
Vänstervågens barn är nu vuxna; det moraliska förfall som följde härpå går å sin sida möjligen hand i hand med en viss grad av narcissism och egoism.

Anonym sa...

En viss självgodhet, grundad i historiens lyckosamma skeenden, och härmed sammanhängande folkhemsnationalism, nyanseras av en i en del avseenden uppseendeväckande förfall av genuint hembryggt slag. Det kostar på att vara bäst och en moralisk stormakt - i synnerhet då glansen falnat i förfallet.

Anonym sa...

En anda som tidigare förbehållits mindre alerta sjuttiotalskollektiv har lagt sig som, i överförd bemärkelse, sötaktig rök över icke oväsentliga delar av samhällssektorer. Utfallet tycks bli därefter.

Anonym sa...

Vad man möjligen kan bevittna är vänstervridningens och välståndets slutliga triumf över sinnena; av historiska, uppenbara skäl vände sig det socialistiska blocket från det auktoritära och resterna av det preussiska under 60- och 70-talet. Därigenom uppstod ett knippe värderingar som idag slagit ut i blom genom de f.d. blomsterbarnens försorg och är på god väg att bli en dominerande faktor i samhällslivet. Ett s.k. "välståndsflum" med egoism, nonchalant samhällsplanering, en omedveten uppfattning om samhällsresurser som ett ymnighetshorn, en vacklande meritokrati som samhällsideal. Mycket av detta kan skrivas på vänstervridningens konto, i sin tur en bl.a. kulturradikal reaktion på det som kallas "totalitarismens tidsålder" under första delen av 1900-talet och dess vansinne utan slut.

Anonym sa...

Nationell exceptionalism; lite flummigare, lite mer naiv, lite mer bortskämd - och lite mer oplanerad. Samt alltid lika förvånade över när resultatet av post-70-flummmet blir som det blir.

Anonym sa...

Vi ser vart flummet, slappheten och det extremt antiauktoritära har fört utbildningsväsendet. Den hala egoismen, verkligen med briljanta snillen som spekulerat inom delar av vänstern, ideologisk enögdhet stället för mångfald, och inte minst den idisslande förvåningen med halvöppen mun när resultatet (kunskapsras) står klart för alla. I andra ringhörnan: nyfascismen och deras partners. Ingen beröringsskräck där inte, trots återkommande avslöjanden om rasism, antisemitism, etc. Det nya "ultrahögerpartiet" har i övrigt tydligen ett inte obetydligt stöd från de mest olika socialgrupper.