I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Det dröjde till 1970 innan Lars Ahlin skildrade den upplevelse som var utgångspunkten för hans författarskap. Då hade han redan större delen av sitt litterära verk bakom sig. Men på tio år hade han inte publicerat en enda roman och det skulle dröja ytterligare tio år innan det var dags för nästa.

Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:

”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”

Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.

Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”

Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.

I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.

Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.

Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?

Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:

”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.

Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.

Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.

Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!

Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.

Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)