Nådens oordning/Ahlin (2)

I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.

Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.

En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.

Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”

Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”

Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.

Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.

Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.

Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.

Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”

Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.

Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.

Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”

Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.

Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.

Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)