Den goda inflationen/Krisen (8)

I decennier gällde det att bekämpa inflationen. Ekonomer och politiker var i stort sett eniga om att inflation var en farlig drog. Den skapade spekulation, kriser och orättvisor. Folk med fasta tillgångar som fastigheter kunde göra sig förmögenheter på fattiga löntagares bekostnad.

Nu är en omvärdering på gång. Häromdagen sade t ex chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, att inflationstakten i USA är för låg. För att sätta fart på prishöjningarna är Bernanke beredd att öka mängden dollar i USA. Det skall ske genom att centralbanken köper upp stora mängder obligationer på marknaden.

På sjuttiotalet skulle man ha sagt att centralbanken tänker sätta fart på sedelpressarna. Men idag heter det att man med inflation vill rädda världsekonomin från lågkonjunktur och långvarig massarbetslöshet.

Det är förstås den ekonomiska världskrisen som har åstadkommit detta omtänkande. För att år 2008 förhindra en bankkatastrof, som kunde ha ruinerat inte bara bankernas ägare utan även miljoner vanliga bankkunder, övertog många stater bankernas gigantiska skulder och ställde ut garantier som ytterligare ökade staternas skulder.

Vi har nu statsskulder i västvärlden på historiska rekordnivåer. De faktiska siffrorna är så fantasifulla att de för länge sedan har förlorat sitt informationsvärde.

På sjuttiotalet skulle dessa skulder inte ha varit så betungande. På den tiden var ju inflationen på många håll i världen 10-15 procent per år, och mer! När pengarna förlorade i värde blev det också lättare att betala tillbaka skulderna. Inflationen innebar helt enkelt en snabb och automatisk skuldavskrivning.

Idag har vi inte längre denna bekväma skuldrabatt i form av inflation. Tvärtom! Faran är nu den motsatta: att de lånade pengarna blir mer värda, sk deflation. Skuldrabatten förvandlas därmed till motsatsen: extra skuldpåslag, sten på bördan. Den internationella skuldkrisen förvärras.

För att skulderna skall kunna betalas tillbaka krävs nu att ekonomin går bra, att företagen genererar goda vinster, att många löntagare får bra löner och att alla därmed kan betala rejält med skatt. Men i deflationsekonomin blir just detta allt svårare att åstadkomma.

När priserna förväntas falla håller både konsumenter och företagare på pengarna. De räknar ju med att kunna få mer för slantarna om de väntar med inköp och investeringar. Och när konsumtion och investeringar skjuts på framtiden hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.

Nå, än så länge har vi inte direkt deflation i USA. Priserna stiger fortfarande, men långsamt, cirka en procent i årstakt. Undantar man de ryckiga prisförändringarna för livsmedel och bensin är inflationen än mindre. Deflation är en reell risk.

Dessutom har arbetslösheten fastnat på en obehagligt hög nivå, kring 10 procent. Många amerikaner känner osäkerhet för sitt jobb. Samtidigt har de fullt upp med att betala av på sina skulder. Det gör dem naturligtvis än mindre benägna att konsumera. Och om konsumtionen inte stiger, finns det ju ingen anledning för företagarna att anställa flera eller att investera i ny produktionskapacitet.

Kort sagt: USA:s centralbankschef Ben Bernanke är klart orolig för att landet är på väg att halka ner i en deflationsdriven lågkonjunktur. Normalt skulle han möta en sådan risk genom att sänka centralbankens styrränta, alltså den kortfristiga räntan. Men den är sedan december 2008 redan nära noll procent och kan alltså inte sänkas mer. Därför tvingas han nu tillgripa den ovanliga, osäkra och dåligt utprövade metoden att pumpa ut pengar i ekonomin genom att köpa obligationer.

På detta sätt vill han fördubbla inflationstakten till 2 procent. Det låter kanske inte så farligt. Men operationen innebär en helomvändning i bankens policy och medför tydliga faror, som Bernanke själv pekar på.

Erfarenheterna är tydliga: inflation är lätt att skapa men mycket svår att driva tillbaka. Skall centralbanken nu medvetet skapa inflation är det många som undrar om banken därmed släpper den lömska anden ur flaskan. Det skapar i så fall förväntningar om ännu högre inflation. Och inflationsförväntningar skapar i sig just inflation. Det är en ond spiral.

Om marknaderna börjar tvivla på att centralbanken har grepp om läget, kan räntorna på långfristiga obligationer stiga brant. Obligationsköparna vill ju ha kompensation för den förväntade framtida penningförsvagningen. Stiger obligationsräntorna är det precis motsatsen till vad Bernanke vill åstadkomma. Han måste då blåsa på med ännu större obligationsköp.

Det är en riskfylld operation. På spel står centralbankens viktigaste tillgång: förtroendet.

Referens: Ben Bernanke, Monetary Policy Objectives and Tools in a Low-Inflation Environment. Tal i Boston, Massachusetts den 15 oktober 2010.

Anm.1: Många länder, t ex Sverige, har redan inflationsmål som ligger kring 2 procent. Det betyder emellertid inte att dessa länders erfarenheter är direkt överförbara på USA, världens största ekonomi.

Anm.2: Ben Bernanke nämner i sitt tal inte ett ord om effekterna av obligationsköpen på dollarn. Om operationen lyckas, förväntas dollarkursen falla. Det är rakt emot vad t ex kineserna vill. Ett stort dollarfall med motsvarande förstärkning av andra valutor kan leda till att en rad länder försöker skydda sin export genom handelshinder. Det skulle skapa ett valutakrig och försämra utsikterna till ekonomisk återhämtning i världen.

Anm.3: Den svenska konjunkturen är för närvarande överraskande god och riksbanken är i färd med att höja de svenska räntorna – alltså rakt emot de amerikanska ambitionerna. Det återstår att se hur länge Sverige kan hålla sig utanför de internationella problemen.

Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Vår beredskap är god?/Krisen (9)