Tyskarna i Kraków

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.
 
Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Judarna i Schindlers Kraków