Redan samma kväll som fartyget lade till i Wisłakanalen intog marinsoldaterna positioner på stranden för ett angrepp mot Westerplatte. Men när Hitler plötsligt i sista minuten uppsköt anfallet mot Polen måste soldaterna dra sig tillbaka ombord. Vänskapsbesöket i Danzig fortsatte enligt protokollet som om ingenting hänt.
I gryningen den 1 september brakade den första kanonsalvan loss från Schleswig-Holstein. Marinsoldaterna gick till anfall mot de cirka 200 polackerna som förskansade sig i betongbunkrar i den täta skogen på halvön (bilden: en av bunkrarna är museum i dag).
Anfallet slogs tillbaka med svåra tyska förluster. På eftermiddagen kom ett nytt anfall. Nu hade tyskarna fått förstärkning av SS-Heimwehr och den militariserade polisen i Danzig. Även denna gång måste tyskarna emellertid dra sig tillbaka.
När de inledande motgångarna rapporterats till Berlin gav Göring order om flyganfall. På förmiddagen den 2 september vräkte 60 störtbombplan omkring 100 bomber över Westerplatte. En av bunkrarna, vakthus 5, träffades och förstördes. Radio- och telefonförbindelserna samt vattenförsörjningen bröts. Sju polska soldater dödades och flera skadades.
Den 3 september var söndag och polackerna på Westerplatte hörde Danzigs kyrkklockor ringa och den tyska befolkningen jubla när Wehrmacht marscherade in i staden. De kommande dagarna följde fler anfall, bl a med hjälp av nyanlänt artilleri. Det blev allt svårare för polackerna att hålla stånd och allt fler dödades.
Egentligen hade den polska garnisonen redan gjort betydligt mer än vad som förväntats av den. Enligt planerna skulle Westerplatte hållas i tolv timmar. Sedan skulle den polska armén komma till undsättning med enheter som låg i närheten av Danzig.
Men i slutet av augusti hade dessa enheter dragits tillbaka till Bydgoszcz och därmed saknade garnisonen på Westerplatte alla möjligheter att undsättas. Enligt Mirosław Glinski, som har skrivit om händelserna för Historiska museet i Gdansk, var det bara den polske befälhavaren Henryk Sucharski som kände till denna avgörande förändring när det tyska angreppet började. Soldaterna levde alltså vidare i föreställningen att hjälp snart skulle anlända.
Både den tyska och den polska militären var dessutom redan från början överens om att Westerplatte egentligen var militärt betydelselös. Det framgår av Niklas Zetterlings och Marco Smedbergs nyutkomna bok Andra världskrigets utbrott. Kampen om Westerplatte blev följaktligen en strid om prestige både för tyskarna och för polackerna och man kan gott säga att soldaterna på båda sidor i själva verket bedrogs av sin egen militärledning.
Den polska garnisonen höll ut under ständigt nya attacker ända till den 7 september. Då hissades den vita flaggan över kasernbyggnaden (bilden: kasernen i dag). Femton polacker och minst 50 tyskar hade stupat. Många fler var sårade.
Inne i Danzig hade polackerna också försökt försvara sin poststation. Även här litade de på att den polska armén skulle ingripa. Men så skedde aldrig. Sedan tyskarna satt eld på posthuset genom att pumpa in bensin i källaren och därefter kasta in handgranater gav 38 posttjänstemän upp. En månad senare sköts de på en exercisplats utanför staden. De betraktades av tyskarna som olagliga frikårister, ”unlawful combatants” skulle vi säga i dag.
Den 19 september kom Hitler på bejublat besök. Gatorna var smyckade med blommor, tyska fanor och hakkorsbanderoller. Kyrkklockorna ringde. Danzig hade kommit ”heim ins Reich”.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Marco Smedberg & Niklas Zetterling, Andra världskrigets utbrott (Stockholm, 2007).
Nästa artikel i serien om Westerplatte: Manipulerat minne/Westerplatte
Till första artikeln: Danzig, Westerplatte och kriget
För fler artiklar om Polen, klicka på etiketten "Polen" nedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar