Det är sannerligen inte bara överste Bo Pellnäs som dessa dagar ifrågasätter den svenska säkerhetspolitiken i skuggan av den politiska utvecklingen i Ryssland. Idag skriver professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet Wilhelm Agrell en minst lika engagerad artikel under rubriken Försvaret enbart symboliskt (SvD Brännpunkt 22.7.07).
Han konstaterar att de senaste femton åren har medfört ”den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut”. Sverige har inte bara avvecklat det territoriella försvaret, man har avvecklat varje tanke på ett territoriellt försvar, ”vilket är något helt annat”.
Agrell underkänner den säkerhet som de svenska politikerna föreställer sig ligga i Sveriges EU-medlemskap. ”Vid en allvarlig kris kan denna föreställning om säkerhet komma att förflyktigas bokstavligt talat över en natt.”
Och Wilhelm Agrell vågar peka just på utvecklingen i Ryssland. ”Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med”, skriver han.
Slutsatsen är obehaglig: ”Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.”
När en framstående forskare och debattör som Wilhelm Agrell använder detta uttryck, ”tankar om det otänkbara”, gör han det mycket medvetet. Han anspelar på den amerikanske framtids- och konfliktforskaren Herman Kahn vid Hudson Institute som 1962 gav ut en kontroversiell bok med titeln Thinking about the Unthinkable. Den handlade om ett eventuellt kärnvapenkrig. Genom att mitt under kalla kriget offentligt analysera riskerna för ett kärnvapenkrig och vad det kunde få för följder bidrog han till att göra kriget mer otänkbart.
Idag saknar vi en öppen och ärlig debatt om ”det otänkbara” hotet från en återuppstånden stormakt i öster. Det råder ett slags tankeförbud i ämnet och varje uttryck för undran kring Rysslands långsiktiga utveckling och de krav den kan ställa på svensk säkerhetspolitik dödas genast genom att stämplas som ”rysskräck”.
Wilhelm Agrells alludering på Herman Kahn är en vink om vilken dimension han anser att problemkomplexet med svensk säkerhetspolitik i EU:s och Rysslands skugga kan få. Sverige borde vända sig till länder med större historisk erfarenhet av Ryssland för att vitalisera sin egen tankeverksamhet. Jag föreslår kontakter med Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen!
Se även överste Bo Pellnäs artikel "Vi lever i dårarnas paradis", SvD Brännpunkt 18.7.07, samt min artikel Minns du Baltikum, Bildt? och artikelserien När Sverige svek Baltikum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, vi borde fråga dom som krigade i finska vinterkriget vad de tycker vi skall göra.
Nå, så enkelt är det förstås inte. Däremot finns det i Finland och i en rad östeuropeiska länder en vana att analysera Ryssland utifrån andra historiska erfarenheter än våra egna. Det borde både EU och Sverige ta bättre vara på.
Nä så enkelt är det verkligen inte! Och det kan vara lämpligt att låta associationerna gå till en tidig maktanlytiker som Macchiavelli, som bl a poängterade att det gäller att skilja "hur det är" från "hur det borde vara". När det gäller den här diskuterade frågan d v s Sverigs terrotorialförsvar och Rysslands återkomst på den geopolitiska arenan efter en kortare tids frånvaro (15 år är kort tid) är det märkligt vilken brist på fantasi och historisk-politisk insikt som verkar finnas i de ledande kretsarna i Sverige. Agrells reflektioner om den svenska ledarklickens engagemang i EU, vilket enligt honom delvis inverkat på dess avveckling av det svenska försvaret, kan sannolikt behöva underbyggas. Men tänkvärt är det. För det kan också ha att göra med en något naiv människosyn - alla människor - även ryssar, amerikaner och engelsmän är alltid goda och välmenande. Och eftersom vi svenksar är så goda och välvilliga kan väl igen vilja oss något ont? Så det räcker väl om vi står vid gränsen och säger - "Ajabaja gå hem nu - vi vill inte ha er här!" Billigt blir det nog - men kanske inte så verkningsfullt.
Tack, Sverker Molander, för din kommentar! Jag kan inte annat än hålla med dig. En sak som du nämner tycker jag är särskilt viktig att understryka: 15 år är verkligen en mycket kort tid. Och en politik som bygger på att historien för 15 år sedan började om från noll och att man därför inte behöver ta hänsyn till vad som hände dessförinnan har lätt att tappa kontakten inte bara med det förflutna utan vad värre är: med nuet.
Hälsningar
Johan
Skicka en kommentar