Den säkerhetspolitiske experten, överste Bo Pellnäs har i en engagerad artikel i SvD den 18 juli ifrågasatt den sedan länge pågående snabba nedmonteringen av det svenska försvaret.
Det senaste är att finansminister Anders Borg (m) tänker reducera försvarsbudgeten med ytterligare 10 procent nästa år. Detta i ett läge när den ryske presidenten Putin meddelat att Ryssland lämnar delar av CFE-avtalet om rustningsbegränsningar i Europa. ”Hans militära säkerhetspolitiska rådgivare konstaterar samtidigt att Ryssland bör koncentrera fler stridskrafter till den europeiska delen av landet. Argumentationen och tongångarna ljuder som under sovjettidens fornstora dagar”, skriver Pellnäs.
Det var inte heller länge sedan försvarsminister Mikael Odenberg förkunnade att värnplikten skulle kunna avskaffas ”i fredstid”.
Varför tiger Carl Bildt om Ryssland? Det brukade han inte göra förr. När Baltikum under dramatiska år på 90-talet blev fritt var Bildt statsminister. Hans regering lämnade då den klassiska svenska neutralitetspolitiken och sade att neutralitet inte längre var ett givet svenskt val vid en konflikt i närområdet.
I konstitutionsutskottet den 26 april 1994 sade Bildt att det skulle sända felaktiga signaler till ”de rödbruna krafterna i Ryssland” om de på förhand kunde utgå från att Sverige inte skulle företa sig någonting alls om de hotade Estland, Lettland eller Litauen. Och han fortsatte:
”Jag kan inte veta […] vilken typ av politiska åtgärder den regering som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig mer ta på sig den moraliska bördan - som vi då tvingades till av en hård omvärld - att handla på ett sätt som kan uppfattas som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för självständighet.”
Gäller denna hållning fortfarande? Om ja: Ställer den några krav på det svenska militära försvaret? Hur skulle Sverige ställa sig vid en konflikt i Baltikum i dag?
1994 fanns det en del som trodde att Carl Bildt menade att Sverige skulle kunna sända trupp till Baltikum vid ett ryskt anfall. Det var lika orealistiskt då som det är i dag. Enligt Bildts nära medarbetare Lars Peter Fredén (Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994, Stockholm 2006) var det troliga i stället att Sverige skulle välja en hållning som ”icke-krigförande”, dvs samma inställning som Sverige hade till Finland under vinterkriget 1939-1940. Obs att Sverige alltså inte, som många fortfarande inbillar sig, var neutralt i vinterkriget!
En hållning som icke krigförande skulle t ex göra det möjligt för Sverige att, som vi gjorde till Finland, sända krigsmateriel till de baltiska länderna.
Hur är situationen egentligen idag? Har de baltiska ländernas Nato-medlemskap befriat Sverige från alla (moraliska) förpliktelser vid en konflikt? Det är dags för Baltikums försvarare Carl Bildt att ta bladet från munnen.
PS Carl Bildts beklagande till TT av Putins beslut angående CFE-avtalet är givetvis inte detsamma som att tala om Ryssland. Vad som skulle behövas är ett nytt linjetal om östpolitiken. CFE är dessutom bara en detalj i en tätnande väv av obehagliga trådar och tecken.
Om Sverige och Baltikum 1940 se min artikelserie När Sverige svek Baltikum.
Om Sverige och baltguldet se artikelserie som börjar med En hedersskuld betalas.
Om Odenberg och värnplikten se Apropå värnplikten.
Se även Att tänka om det otänkbara. Wilhelm Agrell om säkerhetspolitiken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tragiskt att Sverige aldrig verkar komma över sin psykos "Rysskräcken". Överstens analys grundar sig på kalla krigets mentalitet. Idag är politiska kartan lite annorlunda, dags för Sverige att acceptera att vi har en rik stormakt nära inpå oss. Gör vi det kan vi dra enorm nytta av det. Nu verkar det som att alla vill se ett svagt idiotförklarat Ryssland.
Vi hotar ju inte USA och deras protektionistiska metoder eftersom vi gillar läget. Dags att även ge Ryssland den respekt landet förtjänar som stormakt.
Man kan resonera om vad som skall kallas för "rysskräck" och vad som är anpassning till bittra erfarenheter av den store grannen i öster. Människorna i Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har säkert synpunkter på detta som ter sig främmande för oss men som inte desto mindre bör vara med i beräkningen när Sverige skall utforma sin östpolitik. I synnerhet när nu utvecklingen enligt många (verkligen inte bara Pellnäs!) går i fel rikning och mer och mer påminner om det gamla sovjetsystemet och kalla kriget.
Naturligtvis skall vi acceptera att vi har en rik stormakt till granne och utnyttja möjligheterna till handel etc, men det finns för den skull ingen anledning att vara naiv och blunda för den snabba politiska utvecklingen. Det tål att erinras om att Ryssland redan i dag är ett land i krig. Och man kan till och med ha en viss förståelse för Putins argument. Vilken stormakt skulle acceptera att delar av dess territorium bara försvann?
Gentemot denna utveckling måste Sverige på något sätt förhålla sig. Det jag begär är bara att vår utrikesledning klargör vad som gäller och vilka konsekvenserna blir för vårt försvar. Jag har svårt att se att det kan kallas för "rysskräck".
Jo, men du måste förstå att Bildt kanske inte uttalar sig för att det inte finns någonting att uttala sig om. Bildt har stor erfarenhet av Ryssland och jag tror inte han eller någon med insyn i situationen idag skulle få för sig att offentligt seriöst diskutera om ”Nato-medlemskap befriat Sverige från alla (moraliska) förpliktelser vid en konflikt”. Varför kan han inte gå ut och diskutera Sveriges hållning i en ev. konflikt mellan Norge och Danmark?
Och Baltikums försvarare? Han har väl insett att 90-talets retorik gällande Baltikum, förvisso hade vissa positiva egenskaper såsom förstärkt självkänsla för baltstaterna, men att Sverige målade in sig i ett hörn gentemot Ryssland och samtidigt skapade dagens låsning på hemmaplan. Därför skulle han inte få för sig att ta sådana ord i mun idag som han yttrade då, eftersom de inte är aktuella i dagspolitiken. Det är en sådan ståndpunkt som främjar den politiska situationen runt Östersjön.
Bäste anonym!
Aha, det finns ingenting för Bildt att kommentera? Det är nog en politisk bedömning snarare än något objektivt faktum.
Så vi är tillbaka vid utgångspunkten: av vilka politiska skäl tiger Carl Bildt om Ryssland?
Dessutom får man väl förutsätta att så länge inget annat sägs så gäller den gamla deklarationen: neutralitet är inte ett givet svenskt val vid en konflikt i närområdet.
Men det kanske är olämpligt att ens upprepa detta?
Och, bäste Anonym, att jämställa Danmarks och Norges situation med de baltiska ländernas var väl lite väl förenklat...
Hälsningar
Johan S
Skicka en kommentar