Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)

Det dröjde många år innan jag upptäckte den dramatiska bakgrunden till poesin i ”Berättelsen om Doktor Dolittle”. Det handlar om författaren, Hugh Lofting.

Han föddes i Birkshire, England 1886. Pappan var irländare och mamman engelska. Familjen var katolsk och Hugh hade fem syskon. Men hans erfarenhet av familjeliv var begränsad. Från åtta års ålder tillbringade han tio år i ett jesuitiskt college. Under dessa år träffade han familjen bara vid några få tillfällen. Från colleget minns man att Hugh var spensligt byggd och dålig i sport.

Han utbildade sig till ingenjör och arbetade 22 år gammal i Kanada. Två år senare finner man honom hos Lagos Railway i Västafrika och strax därefter hos United Railways i Havanna. ”Han hatade varje ögonblick av denna tid och ansåg sig själv vara en mycket dålig ingenjör”, har hans son berättat.

26 år gammal, 1912, flyttade han till USA, gifte sig, gav upp ingenjörskarriären och började skriva artiklar och noveller. ”Om det inte vore för första världskriget, hade han blivit en humoristisk journalist”, skriver hans biograf Edward Blishen. Men kriget förändrade allt.

Som brittisk medborgare arbetade Lofting efter krigsutbrottet till en början på British Ministry of Information i New York. Men 1916 anslöt han sig till Irländska gardet och sändes till fronten i Europa.

I skyttegravarna i Frankrike och Flandern skrev han brev hem. ”Mina barn ville ha brev från mig, och de ville helst ha illustrationer också. Men det fanns mycket lite av intresse att skriva till barn från fronten. Det var antingen för hemskt eller för tråkigt. Och allt censurerades. Men en sak som drog till sig min uppmärksamhet var den betydande roll som djuren spelade i kriget…”

Han såg t.ex. hur det gick till när sårade arméhästar avlivades.

Så han hittade på Doktor Dolittle, en man som kunde tala med djuren och åtminstone i fantasin hjälpa dem med det som inte kunde göras för dem i verkligheten. I breven hem till barnen Elisabeth och Colin växte berättelsen om Doktor Dolittle fram, brev för brev, kapitel efter kapitel.

Mot den bakgrunden får poesin i boken en helt ny dimension. Vad handlar det egentligen om när hunden Jip sitter i båtens för och känner lukter i vinden långt bortifrån, över haven? ”Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn…”

Det är förstås hemlängtan. Längtan bort från den tröstlösa tillvaron i Frankrikes skyttegravar. Hem till hustrun och barnen, men säkert också till den egna barndomen och den förlorade familjen i det lantliga Berkshire. Den åttaårige pojken som skilts från sin familj, han fanns både i boken och i verkligheten. Och doktor Dolittle räddar dem båda.

Fantasins och kärlekens makt hjälper den olycklige soldaten Hugh Lofting att hantera sina förfärliga erfarenheter.

Och han var inte ensam om denna verklighetsflykt. Hemlängtan, ”nostalgia”, var i själva verket ett allvarligt problem i skyttegravarna. Många soldater blev sjuka rent fysiskt och dog av bristande livsvilja. Det var en verklig farsot vid sidan om allt annat fasansfullt.

1917 blev Hugh Lofting svårt skadad i låret av granatsplitter. Han invalidiserades och fick komma hem innan kriget var slut. Breven till barnen redigerades och gavs ut som ”Berättelsen om Doktor Dolittle” 1922 och blev en omedelbar framgång.

Hugh Lofting levde till 1947, allt mera pessimistisk om människorna och deras krigiska drifter.

Första artikeln om Doktor Dolittle:
Doktor Dolittle och poesins födelse