Jag har någon gång fått frågan varför jag är så intresserad av krig. Det är jag egentligen inte; det rent militära verkar tråkigt och slaktandets teknikaliteter kväljer mig. Däremot är jag mycket intresserad av hur människor reagerar under stress. Och krig är den ultimata stressen.
Människor i krig kan inte förställa sig på samma sätt som människor i fred. Egentligen är disciplinen den enda mask som soldaten kan dölja sig bakom, dvs att lyda, att ställa in sig i ledet och låta sin individualitet upplösas i kollektivet. Det fungerar till en viss gräns.
En historia från västfronten, som jag läste i Norman Davies monumentala verk ”Europe, A History”, kan illustrera vad jag menar. Det handlar om Gertrude Farr och hennes man, menige Harry Farr. Harry var frivillig i armén och hade redan tjänstgjort i sex år.
På hösten 1916 fick Gertrude, som då var 23 år, ett brev från fronten. Men det var inte från Harry. Det sändes via krigsdepartementet och löd: ”Kära fru Farr, vi beklagar att vi måste meddela Er att Er man har avlidit. Han dömdes för feghet och sköts i gryningen den 18 oktober.”
Det var allt. Hon fick varken krigsänkepension eller understöd för sin och Harrys dotter.
Så småningom fick hon ännu ett brev. Det förmedlades genom hennes kyrkoherde. Brevet var skrivet av Harrys regementskaplan vid fronten. Denne skrev: ”Tala om för Harrys hustru att han inte var feg. En finare soldat har aldrig funnits.”
Vad som egentligen hade hänt hemlighölls av Public Record Office ända till 1992. Gertrude var 99 år när hon äntligen fick veta sanningen.
Harry Farr hade två gånger fått lämna fronten på grund av granatchock, alltså det psykiska sammanbrott som många soldater som levt för länge under fientlig artillerield råkade ut för.
Tredje gången detta inträffade nekades han vård på en hjälpplats eftersom han inte hade några fysiska skador. När han skulle föras tillbaka till fronten vägrade han. Upprepade gånger sade han: ”Jag står inte ut, jag står inte ut…”
Då arresterades Harry Farr.
Inför krigsrätten förklarade en general att anklagelserna om feghet var klart bevisade. Detta bekräftades även av överbefälhavaren för de brittiska styrkorna på västfronten, general Douglas Haig.
Klockan 06.00 den 18 oktober 1916 sköts Harry Farr av en brittisk exekutionspluton vid Carnoy på västfronten.
Gertrude Farrs egen livshistoria har aldrig berättats.
PS
I år har den brittiska regeringen meddelat att ett antal soldater som under första världskriget avrättades för feghet har benådats. Bland dem Harry Farr. 90 år efteråt.
Andra artiklar med anknytning till första värlskriget:
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Auktoritetens förfall/Zweig (3)
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har fått en muntlig fråga om hur länge Harry Farr egentligen var med i kriget. Han hade anmält sig frivilligt till armén och redan tjänstgjort sex år 1916. Eftersom första världkriget började 1914 innebär det att han tjänstgjort fyra år i armén före krigsutbrottet och två år efter.
Det viktigaste är emellertid, tycker jag, att han alltså var frivilligt i armén. Trots detta blev han avrättad för denna påstådda feghet.
Skicka en kommentar