Kriget som skapelseprocess

Den franske, katolske soldatprästen Pierre Teilhard de Chardin ifrågasatte aldrig första världskriget eller sitt deltagande i det. Den tyska imperialismen måste hejdas, därför var kriget rättvist och något problem med samvetet behövde man inte ha, resonerade han. Fyra års krigsupplevelser som bårbärare och soldatpräst förändrade inte den saken.

Men Teilhard hade också ett djupare perspektiv. Han såg kriget som en utvecklingskris, som världen måste gå igenom på livets stora och oemotståndliga väg mot ett enande av den mänskliga rasen. När man själv lider, ger man bara sitt eget lilla bidrag till Gud, som är all skapelses själ. Och Teilhard citerar Paulus i Romarbrevet 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.

Det är alltså kriget som en ofrånkomlig gudomlig skapelseprocess, som han målar upp. I grund och botten något gott. I den processen måste vi erbjuda vår existens åt Gud. Och även om allt rör sig plågsamt sakta framåt säger Teilhard, att han ser ett nyfött Europa framför sig. Med facit i hand ter sig den förutsägelsen ödesdiger och ironisk.

I detta väldiga perspektiv kan enskilda öden för Teilhard framstå som föga betydelsefulla.

Han beklagar att han måste uppleva allt elände utan att kunna ta del i krigshandlingarna eller segrarna. Många goda vänner stupar och han ser hur hans decimerade regemente för tredje gången fylls på med nya ansikten. Och plötsligt gör han en halsbrytande jämförelse med en lärare som måste uppleva ”monotonin” i att se nya ansikten i skolan vid varje skolstart (sic!).

I maj 1915 formulerade han sig så: ”Om vi tror att denna kamp mellan två civilisationer är värd att män offrar sina individuella liv, varför skulle vi då undra över att kristen fostran säkras till kostnad av några människors existens? ( - ) Om du skulle bli sårad eller dödad … i det stora kriget, varför skulle du sörja? Vår Herre glömmer inte dem som lider i hans tjänst.”

När jag läser detta har jag svårt att avgöra om det är ett uttryck för barnatro, cynism eller ett djup som jag bara inte kan nå. Och jag letar efter uttryck för tvivel, leda eller åtminstone trötthet över slaktandet. I augusti 1916, efter ett nytt blodigt slag, skriver han: ”Bara bilden av den korsfäste kan summera, uttrycka och förlösa allt det hemska och sköna, allt hopp och djupa mysterium i en sådan störtflod av konflikt och sorg.” Men två rader längre ner är han tillbaka i heroiserandet. Han känner sig överväldigad av att just han har äran av att stå på en plats där i detta ögonblick hela universums liv stiger och sjunker – ”en smärtans plats, men det är där som den stora framtiden tar form. Detta tror jag mer och mer.”

Är det bara självbedrägeri?

På ett enda ställe i alla dessa brev från kriget berör Teilhard frågan om Guds existens i en ond värld. Det är i augusti 1915, efter det blodiga slaget vid Ypres. Han berättar att en god vän bett honom att skriva om ondskans problem, rakt och kallt formulerat: ”Om det fanns en god Gud skulle han aldrig tillåta detta krig.” Man hör ekot av den gode vännens anklagande fråga.
Teilhard säger, att han nu i skrift försöker reda ut saken och fortsätter i nedlåtande ton: ”Många andar, inte bara medelmåttiga sådana, är just nu väldigt upptagna av denna fråga. När jag har två eller tre sidor klara skall du få se dem.”

Men inga sådana sidor, inte en enda, finns i Pierre Teilhard de Chardins efterlämnade papper.

Första artikeln om Pierre Teilhard de Chardin:
Soldatprästen och frontnostalgin