Trieste i Titos grepp

När marskalk Titos partisaner trängde in i Trieste den 1 maj 1945 hade de bråttom. Tito ville ockupera staden och den omgivande regionen Venezia Giulia innan britterna anlände. På det sättet hoppades han kunna inlemma Trieste i det kommande, utvidgade Jugoslavien. Ett krigsbyte helt enkelt.

Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.

Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.

Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.

Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.

Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.

Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.

På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.

Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.

Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.

(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)

Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran