Dessa de mycket fattiga

Det är Alla själars dag. Utanför på Stortorget, mitt emot Börsen, har de samlats, en huttrande skara av Stockholms cirka 5 000 hemlösa som denna isiga söndagsmorgon i november söker sig till Stockholms stadsmissions bullkyrka.

De är alkoholister och narkomaner, hiv-smittade och psyksjuka. Nergångna människor. En del med mångårig kriminell karriär. Men också avsigkomna och ensamma som bara inte passar in i Sverige 2006. Framförallt äldre som hankar sig fram på lägsta pensionen och som far illa i den kyliga, teoretiska välfärden. De söker lite mänsklig gemenskap, någon att byta ett ord med helt enkelt.

Jag känner igen nästan alla. I snart tio år har jag nu var femte söndag kommit hit till bullkyrkan för att göra en liten, liten insats. Mest är det för att döva mitt eget samvete. Man kan inte bara gnälla över allting, något får man se till att göra själv, sade jag den gången jag sökte mig till Stadsmissionens volontärutbildning.

I dörren till kyrksalen på andra våningen i Grillska huset delar vi ut psalmböcker till våra gäster. Just det, de är våra gäster. Här är man varken klient eller patient. I dag är de 36 personer, 36 enskilda människor, 36 individuella liv. Och jag har under dessa tio år med förfäran insett hur lite som skiljer oss åt. Ett missförstånd, man blev av med jobbet. En skilsmässa, barnen försvann. Eller en olycka på arbetsplatsen. En tillfällig ekonomisk knipa som man försökte lösa med fel metod. Och tro inte att det alltid bara är att rulla upp ärmarna och ta nya tag! Man kan resa sig efter mycket stryk, men inte efter hur mycket stryk som helst. Alla problem har inte en lösning.

Jag hör ibland sägas att dessa människor har fått en massa chanser innan det har blivit så här illa. De får helt enkelt skylla sig själva. Kanske det. Men vad skall vi då göra när de missat sin sista chans? Bara strunta i dem? Låta dem gå under i tysthet i Stockholms tunnelbana, på nattbussarna, i ventilationstrummor och källarskrubbar? Säg ”ja” rakt ut framför spegeln om ni tror att ni menar det!

Kyrksalen fylls av en sur lukt av otvättade kläder och alkohol. I koret finns en altartavla med en folklig, lite bondsk Jesus i lysande färger bland andra vanliga människor. Han har ett bröd i ena handen och en fisk i den andra. ”De åto alla och blevo mätta”, står det under bilden. På sidorna står det ”Himmelriket är nära”.

Prästen, en sjömanspräst som heter Svante, talar om att vi på alla själars dag inte bara tänker på människor som stått oss nära och som inte längre är med oss, vi tänker också på oss själva. Att det finns någon som aldrig sviker, som aldrig lämnar oss ensamma. Svårt att tro på för de flesta. Här i bullkyrkan är det en utmaning.

Efter den korta predikan sjungs ett par psalmer. Det klingar starkare än i de flesta andra av Stockholms kyrkor. Sedan är det frukost. Mackor med ost och skinka, kaffe, fikabröd. En farbror med skärsår i ansiktet ber mig om en plastpåse; han vill ta bröd med till en kompis som sitter i rullstol och inte kommer någonstans. I koret, under Jesus, dansar i tystnad och ensamt majestät schizziga Maria, i fläckade paltor och skinnmössa med öronlappar. Jag hade inte sett henne på länge. Ja, jag trodde att hon var en av dem som vi bara kunde tänka på idag. Och så kom hon ändå!

Stadsmissionens postgironummer: 90 03 51 - 8