När Sverige svek Baltikum (4)

Sveriges officiella hållning till Sovjetunionens ockupation och annektering av de tre baltiska länderna 1940 var otydlig och motsägelsefull (se artikel 3). Den förblev så under många år och den är det delvis fortfarande.

Det finns två förklaringar. Den första ligger i en dossier i Riksarkivets annex i Arninge norr om Stockholm, närmare bestämt i den svenska Moskvaambassadens arkiv.

Det är en not som ambassadör Per Vilhelm Assarsson skickade till den sovjetiske utrikesministern Molotov den 6 november 1940. Tre månader tidigare hade Högsta sovjet godkänt de baltiska staternas ”ansökan” om att få bli upptagna i Sovjetunionen. I Baltikum pågick en brutal sovjetisering med utrensningar, mord och deportationer. Senare skulle denna tid i Lettland kallas Baigais gads, dvs Fasans år.

Noten till Molotov ingick i de förhandlingar som Sverige förde med ryssarna för att få ersättning för svensk egendom i Baltikum som hade nationaliserats när Sovjetunionen marscherade in. Och denna not är ingalunda något som den nytillträdde ambassadören Assarsson hade skrivit ihop på egen hand. I arkivet finns ett svenskt och ett franskt koncept som författats på UD i Stockholm och sänts med kurir till Moskvaambassaden. Det sändes med kurir för att det betraktades som särdeles viktigt.

I noten heter det:

”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum. Genom denna fria statssuccession har De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union tillförts samtliga tillgångar i de tre förutvarande staterna och måste därmed även hava övertagit dessa staters betalningsförpliktelser.”

Sverige har alltså utan några som helst reservationer erkänt Sovjetunionens annekteringar av de baltiska staterna. Det har tydligen skett redan före den 6 november; erkännandet behandlas i noten som något självklart, som båda parter känner väl till. Och som om detta inte var tillräckligt, understryker den svenska regeringen att ”förändringarna” i Baltikum har gått rätt till och skett genom frivillig anslutning. Sovjetunionens våldförande på tre självständiga stater kallas ”denna fria statssuccession”.

Varför då denna svenska underdånighet? Jo, man var förstås ute efter att få ersättning för den förlorade egendomen. Det var det allt överskuggande målet. Alla tillgångar i de annekterade länderna hade tillfallit Sovjetunionen och därför skulle Sovjetunionen också stå för dessa länders ekonomiska förpliktelser, t ex mot Sverige. Så skedde när Österrike anslöts till Tyskland, erinrade den svenska regeringen.

Hela resonemanget i noten bär som synes tydliga spår av ett fullständigt de jure-erkännande; det var ju också vad UD kom fram till i en intern PM 1949 (se artikel 3). Offentligt sade regeringen emellertid helst ingenting alls och om det var nödvändigt att säga något, så hette det länge att Sverige enbart erkänt annekteringarna ”de facto”, som om det skett provisoriskt och varit åtföljt av förbehåll och reservationer.

Sådant tal kallas på vanlig svenska för lögn.

Men det finns alltså ännu en förklaring till den svenska lögnen. Mer därom i nästa artikel.

Källa: Svenskt koncept daterat den 26 oktober 1940, författat på UD i Stockholm, till fransk svarsnot på utrikeskommissarie Molotovs not av den 11 oktober 1940 . Den franska versionen översänds den 6 november kompletterad med en kort inledning till Molotov. Riksarkivet, Arninge. Den franska versionen av det centrala avsnittet i noten kan ni läsa genom att klicka på Comments nedan.

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (5)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)
När Sverige svek Baltikum (3)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940