Zaremba, Hitler ... forts.

Hur Hitler kom till makten är ingen fotnot i 1900-talets historia, snarare en kapitelrubrik. Hitler brukade själv skrävla om att allt gått lagligt till, att tyskarna medvetet valt sitt öde. Redan det är ett bra skäl för att vara noga med detaljerna.

Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.

Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.

Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.

Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.

De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.

Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.

Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.

Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?

Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.

Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.

Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin