Var han nazist?/Webern (3)

Det låter som en orimlig fråga. Skulle han, den av Tredje riket utstötte och föraktade företrädaren för ”urartad konst”, och juden Arnold Schönbergs hängivne vän och lärjunge, skulle Anton Webern ha varit nazist?

Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.

Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.

Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”

Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.

Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.

Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.

I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.

Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”

Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.

Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.

Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.

Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.

Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.

Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän

Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping

Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!