Vid floden Oder, mars 2007

Det regnar i Szczecin. Ingen stad gör sig bra i regn. Det är som om regn i sig självt medförde ett slags melankolisk inåtvändhet som gör att främlingen känner sig än mer främmande.

När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.

Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.

På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.

Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.

Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.

Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.

Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.

Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.

Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.

Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.