"Död åt tyskarna!"

Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!

Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.

Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.

Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.

När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.

Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.

I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.

Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.

Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!

Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.

Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.

”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.

Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.

Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.

Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.

Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet

Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen

Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen

Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!