Den avvisade heligheten

Hej Ami!

Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.

Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.

Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.

Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:

”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.

I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”

Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?

Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.

Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).

Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.

Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.

Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.

Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.

Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan

Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.