"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

Allt sägs i en lugn och vänlig ton, som om man utbytte artigheter. Men i de tydliga formuleringarna ligger en syrlig kritik mot Svenska kyrkan. Det sker under ett avsnitt av kursen om ortodox andlighet i klostret Nya Valamo i Finland i januari i år.

Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.

När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”

Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!

Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.

När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.

Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.

Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.

Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!