Kostnaden för invandringen

Invandringen kostar för närvarande cirka 40 miljarder kronor per år i form av nettoöverföringar från den infödda befolkningen till den invandrade. Det beror på att sysselsättningsgraden bland invandrarna är betydligt lägre än bland de infödda svenskarna.

Den slutsatsen presenterade nationalekonomiprofessor Jan Ekberg vid Växjö universitet under årets Historiedagar som ägde rum just i Växjö den 14-16 september. Hans föreläsning hade rubriken ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring”.

År 2005 fanns det omkring 1 miljon utrikes födda i Sverige. Det motsvarade 12 procent av befolkningen, vilket i sin tur var nära ett europeiskt genomsnitt.

Vid krigsslutet 1945 befann sig 200 000 utrikes födda i landet, många var flyktingar. Fram till 1970 importerade Sverige arbetskraft från t ex Italien och Jugoslavien. Det kom också en del flyktingar från Ungern (1956) och Polen (slutet av 1960-talet). År 1970 var 7 procent av befolkningen utrikes födda, de flesta kom från de nordiska grannländerna.

Från 1970 tilltog flykting- och anhöriginvandringen. Under de följande 30 åren ökade också andelen utomeuropeiskt födda från 10 procent till 40 procent medan andelen med nordisk bakgrund halverades från 60 till 30 procent.

Den största invandringen hittills ägde rum 1969-1970, då cirka 150 000 personer anlände. De gick nära nog direkt in på arbetsmarknaden.

Helt avgörande för hur de nyanlända kan bidra till sin egen försörjning är i vilken utsträckning de får arbete, den sk sysselsättningsgraden. Här presenterade professor Ekberg belysande statistik. För att få jämförelsematerial satte han sysselsättningsgraden bland infödda i åldern 16-64 år till indextalet 100.

År 1950 var de utrikes föddas sysselsättningsgrad 120, dvs 20 procent högre än den infödda befolkningens. Det finns alltså inget generellt samband mellan att vara invandrare och att ha en svag ställning på arbetsmarknaden.

År 1975 var sysselsättningsgraden för invandrare densamma som för infödda, dvs index låg på 100 för båda grupperna. Förändringen berodde bl a på att de infödda kvinnorna nu börjat komma ut på arbetsmarknaden, vilket ökade sysselsättningsgraden för den infödda befolkningen.

Men sedan hände något. År 1991 hade sysselsättningsgraden för invandrarna minskat kraftigt till index 83, dvs 17 procent lägre än för den infödda befolkningen. Detta skedde trots att 1980-talets invandrare var mycket bättre utbildade än tidigare och därför borde ha haft en bättre chans på arbetsmarknaden.

Enligt professor Ekberg berodde försämringen främst på den sk Hela Sverige-strategin, som gick ut på att myndigheterna placerade ut flyktingarna i de kommuner som hade lediga bostäder. Men de tomma bostäderna avspeglade ett annat, besvärande, faktum: i just dessa kommuner saknades jobb. Typexemplet är Landskrona.

Under åren 1993 och 1994 spreds de då anländande bosnierna ut över landet på orter med tomma bostäder men utan jobb. Det ledde till att man år 1995 nådde den hittills lägsta sysselsättningsgraden för invandrarna, index 74, dvs den var 26 procent lägre än för den infödda befolkningen.

Mot denna bakgrund kan man enligt professor Ekberg konstatera att under åren 1950-1970, när sysselsättningsgraden för invandrarna var högre än för den infödda befolkningen, överfördes ekonomiska resurser från invandrarna till den infödda befolkningen i storleksordningen 1-2 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Vid mitten av 1980-talet rådde ett balansläge där var grupp finansierade sin del av den offentliga sektorn. Men i dag, med en sysselsättningsgrad bland invandrare på index 80, dvs 20 procent under den infödda befolkningens, har vi en överföring av 40 miljarder kronor, motsvarande 2 procent av BNP, från den infödda befolkningen till invandrarna.

”Om sysselsättningsgraden återigen kunde bli densamma för befolkningsgrupperna, skulle detta förhållande på nytt vända och ge en omfördelning från invandrare till infödda”, sade professor Ekberg. Det skulle innebära en förbättring av den offentliga ekonomin med 40 miljarder kronor och stora effekter på lång sikt.

Det finns alltså stora vinster att hämta på att snabbt få ut invandrarna på arbetsmarknaden. Svenskundervisning direkt på arbetsplatsen är t ex mer effektiv än katederundervisning. Lärarna bör därför ut på arbetsplatserna. Det gäller också att få bort de arbetslösa från socialbidragsberoendet. Den som har socialbidrag är mycket mindre aktiv när det gäller att söka arbete än en person med a-kassa.

Så långt Jan Ekberg. Hans föreläsning ägde alltså rum inom ramen för årets Historiedagar som samlade omkring 400 personer, främst historielärare och forskare, i Växjö konserthus. Årets tema var Resor i historien, ett tema som förde såväl till Linné som till Tessin, Vilhelm Moberg, slavhandel och klassresor – förutom förstås till Utvandrarnas hus och migrationen.

Kommentera gärna genom att klicka på Comments nedan!