I huvudlägret fanns ca 24 000 fångar och i underlydande läger lika många. Det gick rykten att SS tänkte döda alla fångarna och bränna ner barackerna. Men i stället beslöt man om omedelbar evakuering.
De första sju kolonnerna om vardera tusen redan utmattade fångar ställdes upp i mörkret på appellplatsen klockan fyra på morgonen den 25 januari. Sjuka sorterades bort, de hade inte en chans att klara 140 km fotmarsch västerut till Lauenburg. Dit skulle de ta sig på sju dagar, i djup snö och 20 graders kyla. Så var det tänkt.
Sammanlagt elva kolonner med omkring 11 500 personer lämnade Stutthof. Mat för två marschdagar delades ut och de uthungrade fångarna åt upp den genast. Ingen av kolonnerna nådde någonsin Lauenburg. Vägarna var blockerade av trupper och civilbefolkning. Tidvis måste man gå på natten och sova i lador, ladugårdar och kyrkor på dagen. De som inte orkade sköts av SS-vakterna och lämnades i diket.
Chef för evakueringen var Theodor Meyer. Han skrev efteråt i ett polskt fängelse att han försökte få inkvartering för fångarna men att han hela tiden fick beskedet: ”Skjut era fångar! Vi måste inkvartera tusentals flyktingar.”
Efter 11−12 dagar hade kolonnerna marscherat 120−170 km. I kaoset hade ett par tusen fångar flytt, lika många hade omkommit. De 7 000 som återstod spärrades in i några övergivna och utplundrade sommararbetsläger utan dricksvatten, värme, sanitära anordningar eller matförsörjning. De hämtade vatten ur åar och sjöar, lagade soppa på ruttnande potatis och skar kött ur döda hästar. Tyfus och diarréer skördade hundratals offer.
Där blev de överlevande i mars till slut befriade av Sovjetarmén.
Under tiden fortsatte Stutthof absurt nog att fungera som fångläger bakom fronten, i en ficka av tyskt motstånd. I huvudlägret fanns i februari ca 12 000 fångar, mest judiska kvinnor i det avskilda sk Judenlager. De tömda barackerna i andra delar av lägret övertogs efterhand av tyska flyktingar från Ostpreussen och av tvångsarbetare från olika nationer.
En del av fångarna som hade marscherat iväg i slutet av januari återkom till lägret i mars. De hoppades att de därmed skulle kunna bli evakuerade sjövägen. Den 14 april gav också Heinrich Himmler order om evakuering. ”Ingen fånge får levande falla i fiendens händer”, meddelade han.
Evakueringen sjövägen började den 25 april. En pråm med 500 tyfussjuka judiska kvinnor bogserades västerut under gul flagg och vägrades landning i hamn efter hamn. Den angreps av brittiskt flyg och fattade eld. Dess slutliga öde är okänt.
Andra pråmar med 500-900 personer ombord bogserades ut på Östersjön. Kylan, törsten, svälten och sjukdomarna tog många liv. Liken kläddes av och kastades i sjön. De dödas kläder behövdes för att värma de döende. En läckande pråm lyckades ta sig till Klintholm på danska Mön den 5 maj med 345 fullständigt utmattade människor.
Några hundra fångar från Stutthof nådde Neustadt i Lübeckbukten, där redan tusentals fångar från andra läger samt civila flyktingar trängdes. Stutthoffångarna fick det glädjande beskedet att de skulle friges och få båtlägenhet till Sverige. Men just som de hade embarkerat fartygen Cap Arcona, Thielbeck och Athen angreps dessa av brittiskt flyg. Omkring 7 000 människor innebrändes eller drunknade i mörka lastrum − en av de största katastroferna i Östersjön. Det är fortfarande oklart om fartygen visat vit flagg eller inte. Bara ett par timmar senare befriades Neustadt – av britterna.
Ett par pråmar tog sig hela vägen till Flensburg. Där fördes 1 400 fångar ombord på lastfartyget Homburg som lade ut med destination Malmö.
Hela denna sista evakuering över havet omfattade cirka 5 000 personer varav 2 000 omkom under strapatserna.
De sista barackerna i Stutthofs Judenlager brändes av SS. Man brydde sig inte ens om att lyfta ut de sjuka kvinnor som fortfarande låg döende därinne. Krematoriet sprängdes och den 30 april, samma dag som Hitler begick självmord, lämnade SS Stutthof.
När Sovjetarmén övertog lägret den 9 maj 1945 fanns där fortfarande ett hundratal fd fångar; de togs omedelbart i förvar av den sovjetiska säkerhetspolisen NKVD. Men framförallt var lägret på nytt överbefolkat med mer än 10 000 civila flyktingar från Ostpreussen, de flesta tyskar.
Hur gick det då för de 1 400 på båten mot Malmö? Mer om dem i en senare artikel.
Bilden: I skogen strax utanför Stutthofs huvudläger började SS under 1944 att bränna lik i öppna bål, eftersom krematoriets kapacitet inte räckte till. I dag är platsen ett minnesmärke.
Källor och litteratur: Janina Grabowska−Chałka, Historischer Wegweiser, Museum Stutthof (Gdańsk−Stutowo, 2004); Claes−Göran Wetterholm, Dödens hav, Östersjön 1945 (Stockholm 2002).
Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)
Artiklar med anknytning till denna:Skuggan från Ostpreussen, När kriget kom till Ostpreussen och Ostpreussens undergång.
För att läsa hela artikelserien om Stutthof klicka på etiketten Stutthof nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar