Som när det gäller Lettland och dess såriga historia. Under Historiedagarna i Riga i september 2006 lyssnade både Anders Björnsson och jag till den lettiska författarinnan och politikern Sandra Kalniete, som berättade om sin familjs lidanden under 16 års deportation i Sibirien. Efter föredraget fick Kalniete stående ovationer av de flera hundra, huvudsakligen nordiska, åhörarna.
Men Anders Björnsson var djupt upprörd över vad han upplevde som den lettiska ”nynationalistiska retoriken” – och minst lika mycket över de stående ovationerna. I dag vill Lettland se sig som ett offer, skriver han nu med tydlig avsmak i den nya boken och invänder: ”Gick något land mera villigt Hitlers ärenden? […] Man säger att morden på judar begicks först när tyskarna kom. Men tyskarna kom ju med judar till Lettland, för att göra sig av med dem här, just här!”
Letterna skyggar för sådana obehagliga fakta, menar Björnsson. Och han finner samma ”feghet” när det gäller inställningen till den sovjetiska ockupationen, senare annekteringen. Han påpekar att ”anslutningen till Sovjetunionen godkändes av den politiska klassen. Det fanns kollaboratörer, i tillräckligt antal. Sådant bör man inte dölja”.
Och han tillhåller letterna att andra länder minsann gjorde motstånd, ”Finland gjorde det, mot förfärligt dåliga odds”.
Borde alltså Lettland ha gjort motstånd mot de tyska och sovjetiska övergreppen för att i dag få spela på nationalistiska strängar?
När det gäller den svenska politiken under kriget är Anders Björnssons tonläge ett helt annat. Han vänder sig kraftfullt mot dem som i dag utmålar den försiktiga och anpassliga Per Albin-linjen som feg. Den primära uppgiften var ”att förhindra ett fientligt anfall”, erinrar han, ”därför att fredsbrottet undantagslöst rymmer alla möjliga andra brott − mot liv och egendom, mot ras och kön. Brottslig är alltså en politik som äventyrar freden, också från den lilla statens sida”.
Borde då inte Finland ha accepterat de sovjetiska kraven i oktober 1939 på gränsjusteringar i Karelen och utarrendering av Hangö? Det hade varit en politik för att förhindra ett fientligt anfall. Och hade inte ett lettiskt motstånd mot Hitler och Stalin varit just en sådan brottslig politik som äventyrat freden?
Nej, jag vill varken ironisera över dessa motsägelser eller moralisera över ländernas val i svåra situationer. Tvärtom vill jag peka på frågornas tvetydighet och brist på självklara svar. Och det är just till en sådan meditation – i motsats till agitation – som Anders Björnsson inbjuder genom sina generösa vandringar bland egen lärdom och från tidsandan frigjorda associationer.
För moral är ju inte ett antal tumregler som man kan slå upp i en handbok. Moral är i stället den motsägelsefyllda väv av handlingar som enskilda människor och stater åstadkommer genom att tvingas ta ställning mellan flera i sig goda moraliska avsikter, t ex att bevara freden och att bevara det nationella oberoendet. I den plågsamma tvetydigheten skapas långsamt vuxna människor och, ibland, stater.
Vill man själv bli en del av en sådan mognadsprocess bör man läsa Anders Björnsson.
Anm.: Sandra Kalnietes bok om familjens år i deportation och om sin uppväxt i Sibirien med titeln Med högklackade skor i Sibiriens snö utgavs 2005 i svensk översättning på Atlantis förlag.
Artiklar av Anders Björnsson på Öga och Öra: Mångkultur och journalister , En lektion i ockupation.
Artiklar med anknytning till Lettland:
När historien skrivs om
Mordet på Beila Bella Veide
Till Riga för att dö
När Sverige svek Baltikum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar