Terror och förintelse/Stutthof (2)

När man stiger in genom ”Todestor”, dödsporten, har man det gamla lägret från perioden 1939-1942 framför sig: Till vänster bostadsbaracker, till höger karantänbaracken, snett bakom ligger kantinen och den sk bunkern med arrestlokaler. Längre fram fanns verkstäder och fler sjukbaracker. De är inte återuppförda. Inte heller köket eller magasinet för fångarnas tillhörigheter har byggts upp; de låg mitt i lägret.

Fram till maj 1940 omfattade detta äldre läger omkring fyra hektar (drygt fem fotbollsplaner) med ett tiotal träbaracker, som fångarna fick bygga själva. Fem år senare skulle lägerytan vara 30 gånger större. Lägret omgavs av dubbla taggtrådsstaket varav det inre var strömförande. På jämna avstånd stod vakttorn.

Från sommaren 1941, när det tyska anfallet på Sovjetunionen hade inletts, började en stor omvandling av Stutthof. De första sovjetiska krigsfångarna anlände; de vägrades juridisk status som krigsfångar och sattes i tungt tvångsarbete − för många ledde det till döden.

Sedan kom de sk uppfostringsfångarna. Det var personer som vägrat arbeta för tyskarna eller som saboterat arbetet. De kom inte bara från Polen utan från hela det tyskockuperade Europa. Femton procent av dem beräknas ha dött under ”uppfostringen”. Hela tiden anlände också nya grupper av tillfångatagna medlemmar av den polska motståndsrörelsen, t ex den underjordiska hemmaarmén, AK.

Den 23 november 1941 besökte SS-chefen Heinrich Himmler Stutthof. Det var vid den tiden som Hitler, enligt flera forskare, gav sin muntliga order om Förintelsen. Himmler beslöt att bygga ut lägret och ge det statlig status. Under 1942 blev judarna sedan för första gången den största kategorin av fångar i Stutthof.

Från 1943 kan Stutthof betraktas som ett internationellt läger. Hit fördes nu t ex en grupp intellektuella från Litauen, den 5 oktober kom 150 danska kommunister och den 14 december en transport med 265 norska poliser som vägrat tjänstgöra för Quislingregeringen. På hösten 1943 anlände en större grupp med judar. Det var 304 polacker från det likviderade gettot i Białystok. De som överlevde skickades efter ett par månader vidare till Auschwitz. Under hela 1943 infördes enligt inskrivningsboken totalt 11 017 fångar varav 1 358 var kvinnor. De flesta skickades snart vidare till andra läger.

Den mest genomgripande förändringen av Stutthof ägde rum 1944. Då kom plötsligt 75 000 människor. Av dem var 48 600 judar, som under andra halvåret anlände i 26 stora transporter, mestadels från Estland, Lettland och Litauen. Där hade tyskarna på grund av Röda arméns frammarsch tvingats stänga koncentrationslägren.

Judarnas ankomst var inte förberedd. Det sk judelägret i Stutthofs utkant var inte färdigbyggt. Fångarna, som mest bestod av kvinnor och barn, fick till en början sova i baracker som saknade både golv och tak. En del inkvarterades provisoriskt i det nybyggda lägerköket (det är fortfarande inte restaurerat; bilden).

Längst bort i det gamla lägret fanns ett krematorium och en gaskammare. De är båda restaurerade och kan besiktigas. Krematoriet användes första gången i september 1942. Året därpå fanns här två ugnar med en kapacitet på 10-11 lik per timme.

Gaskammaren är en murad, fristående byggnad, 8,5 x 3,5 meter och 2,5 meter hög. Den kom till på sommaren 1943 och användes till en början för att desinficera fångkläder. Sommaren därpå användes den för första gången för att döda polska partisaner och judar med gasen Zyklon-B. Stutthof hade till slut blivit en del av förintelsemaskineriet. Men kapaciteten räckte inte långt. En stor del av fångarna fördes vidare till Auschwitz-Birkenau.

Judelägret är idag fortfarande förbuskat och otillgängligt – en påfallande kontrast till de iordningställda äldre delarna av lägret. En skylt upplyser dock att mer än 16 000 judar här dog av hunger, sjukdomar och utmattning.

Finns det en outtalad tendens i informationen som ges i Stutthofs museum? Jag har svårt att värja mig mot ett sådant intryck. Museet berättar främst om Stutthof som del av den nazistiska terrorn mot den etniskt polska befolkningen. Synsättet följer sentida forskning som hävdar att Hitler hade ambitionen att deportera eller förinta hela den polska befolkningen, alltså både polska kristna och polska judar.

Enligt denna historiesyn har den stora uppmärksamheten på förintelsen av judarna skymt andra människors öde. Är det därför de polska museimyndigheterna nu låter judelägret i Stutthof växa igen och bli otillgängligt och delvis obegripligt?

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006. Egna anteckningar från utställningen i Stutthof.

Anm.: Enligt forskarna i Stutthofs Museum användes gaskammaren från sommaren 1944 till november samma år. Omkring 2 000 personer dödades här. Det var både polska patrioter och judar från olika länder. Det vanligaste avrättningssättet i Stutthof var nackskott.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Befrielse och katastrof/Sutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Artikel med anknytning till Stutthof: Till Riga för att dö

För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du även klicka på etiketten Stutthof nedan.