Hitlers hantlangare som genomförde Förintelsen var inga omänskliga monster, de var med få undantag inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor. Efter kriget hade de inte heller några särskilda problem med samvetet.
Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.
Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.
I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.
På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”
Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.
Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.
Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.
Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.
Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.
De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.
Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.
Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…
Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.
Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.
Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.
Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.
Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Visst skulle man vilja veta något om de "olydiga", de som valde att stiga ur ledet, som du uttrycker det. Vilken inre kraft de hade. Jag tycker själv att det att lära sina barn civilkurage är något av det allra viktigaste man har att göra som förälder. Och svåraste eftersom man som alltid med barn, måste visa genom eget exempel.
Väldigt intressant med påpekandet att det faktiskt var så att tyskarna fick det så mycket bättre ekonomiskt. Det måste ju ha spelat en viktig roll för deras beslut. Men ändå - det hela är obegripligt, omöjligt att greppa! Jag förstår det inte. Vem gör det? Alla dessa människor som INTE ... Det där inte, att inte ha lyssnat på en inre röst som sade att det var fel. För många måste trots allt ha känt så. Jag menar, det måste ha funnits lika många indiviella reaktioner och rationaliseringssätt som individer.
Polisens roll i Förintelsen är intressant ur många aspekter. Tyvärr har det kommit ut alldeles för lite om polisens roll på Svenska. Brownings bok samt nu Welzer är i stort sett det som finns och då skriver men nästan bara om Reserv-Polizei-Bataillon 101 samt 45. Polisens insatser är oerhört mycket mer utbredd än vad man kan ana, det finns en del tyska böcker som tar upp detta, den mest omfattande är Wolfgang Curillas bok "Die deutsche Ordnungspolizei und der Holocaust im Baltikum und in Weissrussland 1941 - 1944".
En aspekt som ofta glöms bort är hur den tyska nazifieringen av polisen utvecklades och tog rejäl fart efter Hitlers makttillträde 1933. Medlemmar i partiet och i någon av de otaliga andra nazistiska organisationerna behövde knappast nazifieras men inom polisen var det delvis annorlunda. Att indoktrineringen av polisen snabbt tog fart 1933 är det få som uppmärksammat, bit för bit slussades de in i det fanatiska ideologiska tänkandet, detta finns beskrivet i flera tyska och engelska böcker.
För närvarande jobbar Prof.Dr. Mallmann i Tyskland med en ny bok om just den "gröna" Förintelsen, dvs. polisens mycket omfattande roll i detta.
Welzer har väldigt rätt i i det han skriver att en extremt hög andel mördades i fält. I min kontakt med Senior Historian Peter Black på USHMM har detta kunnat beläggas. Han skrev till mig att historiker uppskattar att mellan 1 - 1,5 miljon människor mördades i fält, då är samtliga områden inte medräknade, uppemot 2,9 miljoner mördades i fält totalt vilket är mer än i Auschwitz!
För de som kan tyska är följande böcker varmt att rekommendera:
Die deutsche Ordnungspolizei und der Holocaust im Baltikum und in Weissrussland 1941 - 1944 av Wolfgang Curilla
Nicht Ermittlet av Stefan Klempp
Kalkulierte Morde av Christian Gerlach
Besatzungspolitik und Massenmord av Andrej Angrick
På Engelska:
Hitler's Police Battalions - Enforcing the Racial War in the East av Edward B. Westermann
Masters of Death av Richard Rhodes
Detta är bara några få av en rad akademiska böcker om Förintelsen som är ytterst läsvärda. Det är bara att hoppas att det kommer ut mer på svenska om detta intressanta men samtidigt fasansfulla ämne.
Mvh
Martin
www.omforintelsen.se
Eva,
Även jag har svårt att förstå hur ett samhälle kan skapas där massmord framstår som acceptabelt eller till och med uppmuntras. Men kanske beror det på att vi båda sitter fast i vår egen tid och med våra egna ”självklarheter”. Tidsandan är som bekant vår blinda fläck.
Vad är det som vi i dag finner vara normalt men som i en framtid kanske kommer att framstå som obegripligt cyniskt och våldsamt? Utan alla andra jämförelser kan man undra över hur våra 30 000 aborter per år kommer att betraktas. Det finns en synnerligen obehaglig parallell i dagens sätt att motivera aborterna och i det resonemang som polissoldaten som ”bara mördade barn” (se artikeln!) förde inför sina domare: … de skulle ändå inte ha klarat sig.
Hur kommer man för övrigt en gång att se på hur vi idag behandlar gamla människor? Många lever ensamma, sjuka och övergivna och dör lika anonymt och utan att ens ha någon att hålla i handen. De nordiska folken lär vara extremt nonchalanta gentemot sina äldre jämfört med de flesta andra kulturer och nationer. Men detta accepterar vi i vår karriärinriktade extrem-individualism. Var och en måste ta hand om sig själv och ”vi kan inte begära av våra barn att de ska ta hand om oss när vi bli gamla”. Inte?
Jag tror att de här båda exemplen inte är så vilda och tokiga som de kanske först ter sig. Tvärtom tror jag de illustrerar en hel del av vad vi utan att tänka närmare över saken ser som ”normalt” och som vi även uppmuntrar – trots att de har mycket cyniska och våldsamma baksidor.
Till Martin Månsson: Tack för intressanta kompletterande synpunkter och fakta! Och för givande litteraturtips! Noterar dock att bara 25 procent av poliser-na i polisbataljonerna var medlemmar i nazipartiet (enligt Welzer). Det var visserligen mer än genomsnittligt i samhället i övrigt men ändå var 3 av 4 av dem som beslöt sig för att utföra de mordiska orderna INTE medlemmar. Det kom uppenbarligen inte ENBART an på hur nära man stod partiet när det gällde att utföra massavrättningarna. Nazifieringen av tänkandet och det ”normala” handlandet gick tydligen betydligt djupare. Sebastian Haffner, som verkligen inte var någon nazist, har skildrat detta skrämmande inflytande i sin bok ”En tysk mans historia”. Det uppstod situa-tioner när inte ens han, som var väl förberedd för att motstå nazismen, kunde låta bli att höja högerhanden.
Hur skulle vi själva ha handlat?
Problemet med nazismen är väl (jag skriver "väl" efter som jag argumenerar med en historiker!) att Tyskland VAR ett land med humanistiska ideal och ett, vad vi kallar civiliserat land! Många av de judar som stannade kvar och som i sista ögonblicket lämnade Tyskland förklarade detta med att de aldrig trodde att det skulle kunna hände i det samhälle som de såg som sitt eget och som de var del av. Vad jag menar är att tidsandan inte var sådan som nazismen sedan kom att bli. Tidsandan kan manipuleras.
Angående aborter så håller jag inte med dig. Jag tror att det görs rätt få "slarvaborter". Barnmorskor på ungdomsmottagningar är såvitt jag har förstått, noga med att förklara för unga kvinnor hur komplicerat det kan vara att leva med det beslutet. Men ibland är det är bättre beslut.
Ja, visst, tidsandan kan manipuleras och ändras förvånansvärt snabbt, men det största problemet med den är nog att den till sin karaktär är omedveten och att den trots det styr vår uppfattning om vad som just nu är rätt och fel, naturligt och onaturligt. Det är normalt först i efterhand som man kan börja se vad tidsandan ledde till.
Jag hade inte för avsikt att börja någon debatt om abortpolitiken utan bara att peka på att detta område k a n vara ett exempel på hur tidsandan styr oss idag. Rätten till fri abort tycks oss så självklar att snart sagt varje ifrågasättande framstår som ett angrepp på en mänsklig rättighet.
Skicka en kommentar