De (o)lyckliga danskarna

Danskarna har inte längre något särskilt bra rykte i Sverige. Främlingsfientlighet och Muhammedteckningar har solkat den tidigare så soliga bilden av vårt sydvästliga grannland.

För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.

Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.

Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.

Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.

Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.

Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.

Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.

Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.

Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.

Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.

Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.

Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.

Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.

Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.

Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.

Tyskarna och Auschwitz

Det var den 11 oktober 1998. Paulskyrkan i Frankfurt am Main var fylld till sista plats. Bokhandelns prestigefyllda fredspris hade just delats ut till den tyske författaren Martin Walser. Nu stod han i talarstolen för att framföra sitt tack.

Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.

Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”

Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.

Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”

Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.

Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.

Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.

Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.

Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.

”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”

Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.

Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.

Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.

Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.

Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.

Källor: Martin Walsers tal i Paulskyrkan 11 oktober 1998. Elie Wiesels öppna brev. Walser-Bubis-debatten. Länkar om Martin Walser. Se också Jan Sellings artikel i Historisk Tidskrift nr 4, 2005: Förintelsemonumentet som slutpunkt. Tysk historiepolitik från Kohl till Schröder.

Bilderna: 1. Paulskyrkan i Frankfurt am Main. 2. Holocaust-minnesmärket i Berlin. 3. Den nyuppsatta orienteringstavlan på platsen där Hitlers bunker låg. Adress Gertrud-Kolmar-Strasse.

Några fakta om Martin Walser:Född 24 mars 1927 i närheten av Bodensee. Skildrat sin barndom i romanen Ein springender Brunnen. Enligt Berlins Bundesarkiv medlem i NSDAP från 30 januari 1944. Walser säger att han aldrig fyllt i någon medlemsansökan. Soldat i Wehrmacht. Universitetsstudier i Regensburg och Tübingen. Doktorerade på Franz Kafka 1951. Sedan 1953 räknas Walser till den litterära Grupp 47 tillsammans med bl a Günter Grass. Vänsterintellektuell under 1960-talet. Ansågs då sympatisera med det tyska kommunistpartiet. Senare har han ansetts stå CDU nära. Själv betonar han att han inte vill instrumentalisera sina personliga åsikter för politiska mål. 2002 kom hans bok Tod eines Kritikers. Det var en nyckelroman om den framstående judiske kritikern Marcel Reich-Ranicki. Walser kritiserade där det tyska kulturklimatet. Han blev därvid beskylld för att vara antisemit. Walser anses vara den mest framstående tyske intellektuelle efter påven Benedictus XVI, dvs mer framstående än Günter Grass (enligt tidskriften Cicero, 2007).

Om ett näraliggande tema: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

Martin Modéus svarar om helighet

”Att kalla något jordiskt för heligt är … att dra in Gud med våld i det jordiska”, tyckte stiftsadjunkten i Stockolm, Martin Modéus, i ett föredrag på Sigtunastiftelsen den 22 april 2007. Han ansåg att vi i många sammanhang borde ersätta ordet "helig" med ordet "helgad". Om detta skrev jag ett par kritiska artiklar: Helighet och serpentiner samt Den avvisade heligheten. Även publicisten Ami Lönnroth deltog i debatten: Ami Lönnroth om helighet. Jag har nu fått nedanstående svar från Martin Modéus.

Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.

Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.

Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.

Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.

Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.

Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.

Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.

Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.

Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten

Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.

Månadens haiku

Sommaren lyfter
himmelens gränser,
kular för kista och sten.


Förra månadens haiku