Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

”Ty också i döden är jag rädd att glömma
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”

Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.

Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.

Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.

Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).

I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.

Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.

Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.

Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.

Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.

Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.

I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”

Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.

Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.

Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.

Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.

Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”

Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.

Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.

Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz