De (o)lyckliga danskarna

Danskarna har inte längre något särskilt bra rykte i Sverige. Främlingsfientlighet och Muhammedteckningar har solkat den tidigare så soliga bilden av vårt sydvästliga grannland.

För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.

Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.

Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.

Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.

Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.

Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.

Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.

Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.

Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.

Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.

Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.

Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.

Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.

Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.

Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.

De svenska försvararna/Munk (4)

Hjalmar Söderbergs och den svenska kulturradikalismens svepande fördömanden av Kaj Munk som nazist mötte motstånd. Främst var det litteraturvetarna Sven Stolpe och Gunnar Ollén samt tidningsmannen Sten Selander som ryckte ut till Munks försvar.

”Naturligtvis har Kaj Munk aldrig varit nazist”, utbrast den konservative och kristne debattören Sven Stolpe (1905−1996) med förtrytelse i sin biografi över den danske prästen och diktaren. Däremot, medgav han, hade Munk länge känt skepsis mot den danska demokratin och drömt om en stark folkets ledare, ensam ansvarig inför Gud. ”Men därför att man kritiserar demokratien, är man inte med nödvändighet nazist”, slog han fast.

Munks kritik av demokratin var aldrig nazistisk utan bara konsekvent kristen, hävdade Stolpe. ”Det var honom [Munk] fullständigt likgiltigt, i vilken form landet styrdes, bara det skedde i överensstämmelse med evangeliet.”

Och det var denna överensstämmelse med evangeliet som den danska demokratin inte hade klarat av. Genom sorglöshet, flykt från verkligheten, materialistisk jagdyrkan och inbördes split hade Danmark försvagats så att man inte lyckades stå det onda emot, dvs den tyska ockupationen. Stolpe erinrade om att Munk hade lyft fram finnarna som ideal, finnarna som i försvaret mot de sovjetiska angriparna 1939 ”tog alla offer och lidanden för att värna om den dyrbaraste gåva som de kände”. Så borde också danskarna ha försvarat sig, med våld!

Gunnar Ollén (f 1913) riktade sig i sin biografi över Kaj Munk (1944) direkt mot Hjalmar Söderbergs illvilliga kritik. Söderberg hade enligt Ollén ”varken förstått eller velat förstå någonting av sin danske diktarkollegas gärning”. Det betyder inte att Söderberg alltigenom hade fel. Men ”han blundar med ena ögat, när han betraktar Kaj Munk, och det öga han ser med är inflammerat av förhandsantipati”, skrev Ollén med en träffande formulering.

Det är just Munks kristna tro som han inte står ut med. Hjalmar Söderberg var en inbiten prästätare och kyrkoföraktare som hånfullt tyckte att kristendomen lämpade sig väl för ”tyrannvärlden”.

Det mest välformulerade försvaret av Kaj Munk stod emellertid Sten Selander för. I en artikel Under strecket i Svenska Dagbladet förde han redan den 7 januari 1944 ett nyanserat och insiktsfullt resonemang kring den kontroversielle dansken.

För Sten Selander (1891−1957) var Kaj Munk en stridens och förargelsens man − och kunde sina värderingar trogen inte vara något annat. ”Så länge det var demokratien och dess talesmän som i Danmark förkroppsligade vad Kristus kallade världen, var Kaj Munk antidemokrat.” Det hade Hjalmar Söderberg rätt i, medgav Selander. Men med sin irreligiösa läggning missuppfattade Söderberg vad som enligt Munk var motsatsen till den sjuka demokratin. Det var inte nazism utan ”Kristi diktatur”, eller med ett omodernt ord: teokratin.

Tolerans och kompromiss är demokratins livsluft, skrev Sten Selander, men båda orden var förhatliga för Kaj Munk. Skälet var enkelt: man kompromissar inte med djävulen. Därför var Kaj Munk en svuren motståndare till ”den ljumma, officiella, förvärldsligade vanekristendom”, som han tyckte sig möta inte minst inom kyrkan.

Selander pekar på huvudtemat i Munks dramatik, detta som kritikerna hela tiden tycktes missa, nämligen maktens vanmakt, övermänniskans oundvikliga nederlag. I pjäs efter pjäs visas dessa maktmänniskor upp som i idealistiskt nit går över lik för att nå ”stora” mål. De gör sig själva till gudar och utsätter sig därmed för ”självförtäring och självförintelse”. Detta är ett tema som självklart inte kan förenas med nazismens ledarideal. Därmed är alla påståenden om Munks nazism utan udd.

Det finns också ett slags ödets ironi över jämförelsen mellan Kaj Munks och Hjalmar Söderbergs personliga historia. Den aristokratiskt kylige observatören och flanören Hjalmar Söderberg sjönk efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge ner i apati, depression, handlingsförlamning och (själv?)förakt. ”Efter 9 april 1940 ansåg sig köpenhamnaren Hjalmar Söderberg inte böra framträda offentligt”, säger hans son i efterskriften till Sista boken. Han tystnade. På våren 1941 gjorde han till och med ett självmordsförsök. Han skar sig med rakkniv i halsen och i ena handleden men det blev inga djupa sår och han överlevde. Den 14 oktober samma år dog han emellertid i sviterna av en hjärnblödning.

Kaj Munk fortsatte däremot högljutt sin trotsiga förkunnelse och mördades till slut av de nazister som Söderberg påstod var hans meningsfränder.


Bilden: I mitten Kaj Munks grav omgiven av hustruns, Lise (1910-1998) t.v. och äldste sonens, Helge (död 1986), t.h. Gravarna ligger bakom Vedersö kyrkas kor.

Källor och litteratur: Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Sven Stolpe, Kaj Munk, Stockholm 1944; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942. Dessutom Sten Selanders Under strecket i Svenska Dagbladet den 7 januari 1944 med rubriken Kaj Munk (Kungliga bibliotekets tidningsarkiv).

Anm.: Det kan noteras att Sven Stolpe när han försvarade Kaj Munk ännu inte hade konverterat till katolicismen. Det skedde inte förrän år 1947.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Martyr med brun skugga/Munk (1)
”Hitler handlade kristligt”/Munk (2)
Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
Mördarna/Munk (5)

Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

Kaj Munks död den 4 januari 1944 väckte enorm uppmärksamhet i Sverige. Tidningarna hade ledande artiklar om honom, i radion gavs minnesprogram. I kyrkorna hade man minneshögtider där många storståtliga ord yttrades. Teatrarna gav särskilda föreställningar. Och viktigast av allt: över hela landet visades filmatiseringen av hans pjäs Ordet, som just hade haft premiär.

Munks bortgång ägnades ”en publicitet som knappast någon nordisk kulturpersonlighets efter Nathan Söderblom”, skrev radio- och teatermannen Gunnar Ollén i sin samma år (1944) utkomna biografi över den danske prästen och dramatikern.

I Svenska Dagbladet framtonade Munk som ”en kämpe och en diktare” som hela Norden sörjde. Han ”tjänade sanningens höghet och tankens frihet intill det yttersta, intill döden”, skrev tidningen på nyhetsplats. ”Ingen nutida predikare har talat djärvare än han om att kristendomen inte är ord och suckar och fredlighet utan handling och glädje och offervilja och strid mot ondskans alla makter”, hette det. Munk framställdes som en folkkär, kristen martyr. I nyhetsmaterialet fanns inte ett ord om hans avsky för demokratin och beundran av Hitler och Mussolini.

Men bland kulturskribenterna på tidningarnas insidor skymtade en annan värdering fram. I Dagens Nyheters minnesruna påpekade signaturen IH: ”I politiken var han från första början (och förblev) inte konservativ, utan reaktionär, våldsamt och hänsynslöst.” Och fortsättningen är tydlig nog: ”Det oinskränkta kungadömet var och förblev för honom den enda statsformen − men väl att märka ett kungadöme av Guds nåde.”

I radikalare kretsar i Sverige såg man Kaj Munk utan omsvep som nazist. Hjalmar Söderberg skriver rakt ut ”prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk”. Det var ett kompromisslöst fördömande som kom att bestämma tonen bland Sveriges kulturradikaler.

Söderberg hade formulerat sitt angrepp redan 1937 i en recension av Munks pjäs Segraren (finns i Sista boken från 1942). Egentligen är det inte fråga om någon recension utan snarare om en infam resumé av pjäsens handling, med tydlig avsikt att förlöjliga och skada dess författare. Artikeln är ”diabolisk”, tycker till och med Söderbergs biograf Bure Holmbäck.

Pjäsen var ett lätt maskerat inlägg i dagsdebatten och kunde ses som ett stöd för Mussolini och hans angrepp på Abessinien 1935. Diktatorn framställs som en idealist som griper efter Abessinien för att han behöver pengar för ett högre syfte: fosterlandet Italien. Det antyds att de fascistiska invasionsstyrkorna åstadkommer något positivt genom att befria abessinierna från svält, sjukdomar, feodalt förtryck och okunnighet. Och Munk gycklar med Frankrike och England som egentligen hade tänkt dela landet mellan sig men inte förmått gå till handling.

Segraren är emellertid inte enbart en lovsång till Kaj Munks hjälte Mussolini. I sista akten står diktatorn visserligen som segrare, men han är också en mycket ensam människa som drabbats av en rad personliga katastrofer, hans hustru har gått ifrån honom och hans son har invalidiserats i faderns krig. Diktatorn har helt enkelt vunnit sin ”seger” genom att visa hänsynslöshet både mot sig själv och andra. En maktmänniska i kamp mot ödet/Gud har förlorat sin själ.

Den poängen missade Hjalmar Söderberg fullständigt. Han skildrade händelseförloppet enbart som en bisarr och löjlig melodram utan vettigt innehåll. Pjäsen är enligt Söderberg helt enkelt inte värd någon analys. Hans slutomdöme utstrålar förakt: ”Någon kritik skall här icke spillas på denna gallimatias. Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att förbluffa är den allt överskuggande ledstjärnan i Kaj Munks författarskap.”

Men det fanns även svenska kulturpersonligheter som försvarade Kaj Munk. Om detta i nästa artikel.

Källor och litteratur: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter från januari 1944, tidningsarkivet Kungliga Biblioteket, Stockholm; Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Kaj Munk, Himmel och jord, (sv. översättning, Trollhättan 1944; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942.

Anm.: Hjalmar Söderbergs kritik av Kaj Munk framgår av två artiklar i Sista boken från 1942. Den första är skriven 1936 och bär titeln En Oxfordskämtare. Därifrån är citatet om Munk som nazist hämtat. Den andra är den angivna "recensionen" av Sejren med titeln Mussolinis ansikte, från 1937. Hjalmar Söderberg dog emellertid redan 14 oktober 1941, alltså drygt två år före Munk.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Den som vill läsa ett par smakprov från Hjalmar Söderbergs "recension" kan klicka på Comments nedan.

"Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

Kaj Munk var en komplicerad och motsägelsefull person. Han var visserligen en häftig motståndare till den tyska ockupationen av Danmark, men i själva verket beundrade han länge både Hitler och Mussolini. Han agiterade till och med för att de nordiska länderna skulle skaffa sig en egen gemensam diktator − må vara en diktator med Guds nåde.

På 30-talet hyllade han Hitler som en räddare av Tyskland undan den sjuka demokratin, inflationen och arbetslösheten. Hitler ”lyfte upp ur rännstenen ett stort och starkt och samlat och strålande Tyskland”, deklarerade han. I det perspektivet bagatelliserade han till och med de tidiga judeförföljelserna.

Efter Hitlers blodiga uppgörelse med SA och mordet på dess chef Ernst Röhm 1934 sade Munk urskuldande: ”Han [Hitler] gjorde det för Tysklands skull. Han handlade starkt och klokt, han handlade kristligt och stort.” Munk menade att Hitler genom morden hade tagit på sig ett särskilt ansvar för landet, ett ansvar som vore okänt i svaga, parlamentariskt styrda länder.

Denna benägenhet att överse med diktatorernas våld uttryckte han impulsivt och inte utan aggressivitet: ”Herregud, har det inte gått upp för er ännu att de män som fört världen framåt och fått människohjärtan att slå för något större än lönepåslag, just har varit de som var mest hänsynslösa med människoliv!”

Bakom Kaj Munks svaghet för diktaturen som styrelseform låg en sedan ungdomsåren grundad heroisk dröm om en stark man som skulle rädda Europa. Demokratins svårigheter och misslyckanden under mellankrigstiden upplevde Munk med djupt förakt. Demokratin var i hans ögon rent av en brottslig styrelseform som ledde till omoralisk handlingsförlamning − enligt Munk en särdeles dansk åkomma. Han avskydde den försiktige socialdemokratiske statsministern Thorvald Stauning, som ledde den danska samlingsregeringen under ockupationen.

I Munks idealstat skulle eliten styra. Föredömen var Hannibal och Napoleon. Bara en diktator kunde, enligt Munk, bringa ordning i det kaos som första världskriget lämnade efter sig. Han var sannerligen inte ensam om den uppfattningen.

Det var de tilltagande judeförföljelserna och Hitlers inmarsch i Tjeckoslovakien som fick Kaj Munk att tänka om, åtminstone delvis. I januari 1938 skrev han sin uppgörelse med antisemitismen, pjäsen Han sitter vid smältdegeln, i vilken den (då) kontroversiella sanningen att Jesus var jude görs till huvudpoäng.

I november samma år, bara några dagar efter Kristallnatten, skrev han sedan ett öppet brev till Mussolini, som just beslutat införa antijudiska lagar även i Italien. Munk berättade hur han som ung hade beundrat den italienske diktatorn ”nästan intill kärlek”, bl a just för att denne ”mästare” varit ”för klok och mänsklig” för att ”misshandla ett element av sitt folk”. Och nu tänkte idolen plötsligt gå Tysklands väg, en väg som såg ut att leda till utrotning av det judiska folket! Kaj Munk vände sig direkt till Mussolini med ett märkligt motförslag: ”Ni är den ende sunde mannen i Europa som kan handla. Har ni plats för judarna i Abessinien […] så giv dem ett Gosen där!”

När Hitlers arméer samma år marscherade in i Tjeckoslovakien gav Kaj Munk i en tidningsartikel uttryck för sin besvikelse även över den tyske ledaren: ”Hans stora idé 'Tyskland åt tyskarna' har förråtts av detta erövringskrig. Segern över Tjeckoslovakien är smärtsam, en förfärlig olycka för Ledaren, för hans idé, för hans land.”

För nationalisten Kaj Munk var Hitlers expansion utanför de traditionellt tyska områdena helt enkelt ett brott mot nationalismens idé om varje folks rätt till självbestämmande. Därför var det också självklart för honom att motsätta sig den tyska ockupationen av Danmark.

Kaj Munk var nu en desillusionerad människa, anser Bjarne Nielsen Brovst, hans främste biograf. För Munk kunde jordiska ideologier inte längre ge någon frälsning. Bara Jesus Kristus återstod att hålla sig till om världen skulle kunna leva vidare i fred och tolerans.

Under både 30- och 40-talet var Kaj Munk mycket omtyckt i vida kretsar i Danmark. Men det förekom också hård kritik mot honom. I flera böcker som publicerats efter kriget har t ex hans vän (vänskapen utsattes för stora påfrestningar) och prästkollega A. Drewsen Christiansen kommit med många beska synpunkter. Han skrev bl a: ”om dansk nazism hade haft en ledare av verkligt format, så hade Kaj Munk varit en av hans ivrigaste anhängare, men sannolikt också en av de första som gjort uppror mot honom.”

Enligt Drewsen Christiansen har ingen i större utsträckning än Munk ”vattnat och gött den sympati för diktaturen som spirade fram i åtskilliga kretsar också här i Danmark. Ett tungt ansvar har han därmed lagt på sina skuldror.”

Hur såg man då på Kaj Munk i Sverige? Om detta i nästa artikel.


Bilden: Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk, liv og død, Århus 1984; A. Drewsen Christensen, Kaj Munk paa tomandshaand, Köpenhamn 1947; Kaj Munk, Himmel och jord (sv. översättning, 1944); Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå, 1986.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Martyr med brun skugga/Munk (1)

Prästen i Vedersø stod mitt i kyrkgången iklädd rock och halsduk och tänkte inte gå upp i predikstolen. Han var upprörd. Den här nyårsdagen 1944 skulle det inte bli någon vanlig predikan, trots att det var på dagen 20 år sedan han för första gången stod i den där predikstolen.

Han hade fått höra att en del av hans församlingsbor hjälpte tyskarna att bygga befästningsanläggningar i dynerna vid Vedersø Klitt på Jyllands nordsjökust. Arbetena ingick i nazihärskarnas försök att förstärka västvallen mot en väntad allierad invasion.

För detta arbete mottog församlingsborna betalning av ockupanterna. Hans församlingsbor! Kaj Munk var rasande:

− När en dansk under nuvarande förhållanden frivilligt hjälper tyskarna är det landsförräderi.

Han skrädde inte orden:

− Det blir aldrig en kristen handling att ställa sig i tjänst hos orättfärdigheten, vare sig det sker av feghet, girighet eller svagsint foglighet.

Tre dagar senare var han död, mördad, 45 år gammal.

Kaj Munk var Danmarks mest kände präst och dramatiker, den främste dramatikern i Norden efter Strindberg och Ibsen, hette det. Sedan den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940 hade han dessutom blivit en kompromisslös kritiker av den tyska ockupationsmakten. Han var glödande dansk nationalist och lät sig inte tystas trots att hans skådespel inte längre fick framföras och hans artiklar från och med maj 1943 inte längre publicerades i tidningarna.

När hans frihetsdrama om Niels Ebbesen, som var Danmarks Engelbrekt, gavs ut som bok 1942, blev den genast beslagtagen. Men i Stockholm framfördes dramat redan året därpå. Kaj Munk var sedan länge ett stort namn i hela Norden. Hans pjäs Ordet, som handlade om kristen mirakeltro, hade filmats med Victor Sjöström i huvudrollen och blev en stor framgång. Säsongen 1938/39 spelades Han sitter vid smältdegeln 1 250 gånger på nordiska scener. Den pjäsen var en uppgörelse med judeförföljelserna som just vid denna tid accelererade i Tyskland, t ex med Kristallnatten den 9-10 november 1938.

Efter publiceringsförbudet använde Kaj Munk predikstolen för att sprida sitt upproriska budskap och från den hade ännu ingen vågat förvisa honom. Predikosamlingar publicerades och tyskarna var mycket irriterade. Munk anade att de planerade något emot honom. Flera varningar hade han fått, men han vägrade att ge sig av trots att vänner i Danmark och Sverige lade fram en färdig flyktplan för honom.

Förberedelserna att mörda Kaj Munk hade pågått sedan mitten av november 1943. Kaj Munk ville då predika i Helgeandskyrkan i Köpenhamn med anledning av att tyskarna genomfört massarresteringar av judar i Danmark. Många av judarna var förvarnade om aktionen men alla hann inte fly. Kaj Munk var djupt skakad − inte minst för att hans landsmän inte handgripligen hade förhindrat att judarna fördes bort. Men den tyska ockupationsmaktens högste chef i Danmark, doktor Werner Best, förbjöd Munks predikan.

Två söndagar senare, den 5 december, trotsade Kaj Munk förbudet och höll sin predikan i Köpenhamns domkyrka. Medan han ännu talade sammanträdde SS-ledningen i polishuset 500 meter därifrån och beslöt att mörda honom.

Men bakom mordet låg även påtryckningar från högsta instans. Hitler var upprörd över att Werner Best och hans SS-chef Rudolf Mildner inte hade gått tillräckligt hårt fram mot den danska motståndsrörelsen, som under oktober och november hade mördat 12 tyska soldater och danska samarbetsmän. Hitler krävde vedergällning 5 mot 1 för dessa dåd eller, om det inte hjälpte, 10 mot 1. Och han begärde särskilt att framstående oppositionella kulturpersoner i Danmark skulle utväljas som offer.

Vid halv åttatiden på kvällen den 4 januari 1944 svängde en bil med fem civilklädda män upp på gårdsplanen framför prästgården i Vedersø. Familjen Munk satt och spelade kort. Pigan upptäckte bilen, såg fyra män stiga ur och hörde att de talade tyska. Hon rusade in till prästen. Tyskarna är här!

En av dem sade på danska:

− Det är från kriminalpolisen, är Kaj Munk hemma?

Tjugo minuter senare satt prästen i Vedersø mellan två SS-män i bilens baksäte. Den körde iväg i hög hastighet.

Dagen därpå upptäcktes Kaj Munk skjuten i ett dike vid Hørbylunde Bakker fem mil österut. Mördarna hade lämnat en handskriven papperslapp intill kroppen: ”Du Svin har alligevel arbejdet for Tyskland.” Dvs: ”Du, ditt svin, har trots allt arbetat för Tyskland.” Det var ett klumpigt försök att få den danska polisen att tro att det var motståndsrörelsen som mördade Munk. Klumpigt, men inte utan logik. Kaj Munk var nämligen martyren med brun skugga, en präst som under många år beundrade diktaturen och diktatorerna, mest Mussolini men även Hitler.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:

2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Källor och litteratur: Det redovisade händelseförloppet följer i stort sett det som Bjarne Nielsen Brovst kommit fram till i sina forskningar, återgivna i Kaj Munk. Liv og død. Århus, 1984. Se även t ex Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986.

Bilderna: Bild 1: visar interiören från Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust. Kyrkan renoverades 1984 och är sedan dess ljusare än den var på Munks tid. Bild 2: Bronsbyst av Kaj Munk, placerad vid vägen, nedanför kyrkan.

Anm: Det finns två filminspelningar av Ordet. Den första gjordes 1943 i regi av Gustaf Molander och med Victor Sjöström i huvudrollen. Den hade premiär bara någon vecka innan Kaj Munk mördades. Den andra, idag mera välkända, gjordes av den danske filmskaparen Carl Th. Dreyer 1955 och anses vara hans bästa film.

Stryper rädslan tryckfriheten?

Har svenska medier blivit rädda för att publicera bilder och artiklar som inte behagar de radikala islamisterna? Håller rädslan helt enkelt på att inskränka vår yttrandefrihet?
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.

Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.

”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.

Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”

Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?

PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?

På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”

Det här med tolerans

Jyllands-Postens publicering av politiska karikatyrer av profeten Muhammed har väckt debatt och vissa muslimska kretsar har svarat med hot och våldsamheter. Vem ska tolerera vad?

Tolerans beskrivs i uppslagsboken som ”försonlighet gentemot åskådningar och livsformer, som avviker starkt från ens egna”. Tolerans är alltså besvärligt, knappast ens naturligt. Jag brukar säga att tolerans är en konst. Den är till för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst.
Politiska karikatyrer både i ord och i bild har en självklar plats i en demokrati som står för yttrandefrihet. De borde följaktligen också tolereras av dem som blir karikerade. Kristna har sedan många decennier fått vänja sig vid detta.

Men det finns naturligtvis också gränser för toleransen. De formas i ett subtilt växelspel med en annan demokratisk hållning, respekt. Visa större respekt, så blir det lättare att bli bemött med tolerans. Mindre respekt ställer större krav på dem som skall tolerera vad de blir utsatta för. Ingen respekt alls för t ex de lagar och regler som gäller i en demokrati och toleransen förbyts i polisingripanden.

Det är möjligt att Jyllands-Posten inte visade tillräcklig respekt för islam och muslimer när tidningen publicerade bilderna och man kan verkligen undra över vad de sanna bevekelsegrunderna för publiceringen var. Men det är uppenbart att de våldsamma och hotfulla muslimska reaktionerna inte har mycket med vare sig respekt för demokratiska spelregler eller tolerans mot oliktänkande att göra. Man kan därmed också ifrågasätta om det finns någon anledning för Jyllands-Posten att be om ursäkt. Skruvade och halvhjärtade ursäkter bidrar inte till att stärka respekten för demokratin och yttrandefriheten. Tvärtom kan de tas som grund för ytterligare våldsamheter och intolerans.

Det är också uppenbart att muslimer inte heller i detta sammanhang kan dras över en kam. Att islam som religion inte har några mera påtagliga demokratiska traditioner hindrar inte, att de flesta muslimer i västerlandet lever i största respekt för sina demokratiska värdländers lagar och regler och därför också förtjänar tolerans från majoritetsbefolkningen.

För övrigt kan man konstatera att i den mån Allah eller Gud alls står för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, så är de nyomvända.

Om tolerans mot muslimer, se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz