31 augusti 2008

Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn

Efter det rysk-georgiska femdagarskriget talas det nu vitt och brett om västerlandets svaghet. Varken Nato, USA eller EU hade något att på allvar sätta emot den ryska aggressionen.

I väst har många levt i föreställningen att Ryssland var på rätt väg, att Putin lagt de forna aggressiva avsikterna på hyllan för att utveckla fredligt samarbete och ekonomisk integration. Men så var det tydligen inte.

Händelserna har väckt minnen från 1970-talets sk avspänningspolitik. Rädslan för kärnvapenkrig drev då fram en ängslig underdånighet för den kommunistiska stormakten. Den brittiske filosofen Bertrand Russell hade präglat uttrycket ”Hellre röd än död!”, som fick ett förödande genomslag i den politiska debatten. Väst skulle avstå från att kritisera Sovjetunionen för att undvika konfrontation och krigsfara.

Mot detta protesterade den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han var kommunismens svurne fiende. Åtta år satt han i sovjetiska fångläger och sedan var han förvisad till Sibirien i tre år för sina åsikters skull. I sin bok Gulagarkipelagen avslöjade han det gigantiska sovjetiska lägersystemet för en bred allmänhet. Boken hade smugglats ut ur Sovjetunionen och Solzjenitsyn landsförvisades samma år, 1974.

Under sommaren 1975 gjorde han en föreläsningsturné i USA inbjuden av den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Ett återkommande tema i de hetsiga anförandena var att avspänningspolitiken mellan väst och öst var ett svek mot de förtryckta miljonerna i Sovjetunionen.

När kritiken mot Sovjetsystemet tystnade kunde den kommunistiska repressionen i lugn och ro skärpas, menade han. Samtidigt som avspänningspolitiken introducerades minskades matransonerna till de redan svältande i Gulaglägren.

Under Solzjenitsyns rundresa i USA kunde man i TV följa hur en amerikansk och en sovjetisk farkost dockade i rymden. Det var ett resultat av ett alltmera omfattande tekniskt samarbete mellan stormakterna. Solzjenitsyn påminde om att även tekniköverföringen från väst till öst användes i förtryckarsystemet.

Vid samma tid förbereddes den tredje Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors (augusti 1975). Den skulle bli den dittills största framgången för avspänningspolitiken. Men Solzjenitsyn misstrodde den mycket hyllade sk Helsingforsandan. Han förklarade: ”Vad som för er förefaller att vara ett mildare klimat är för oss [i Sovjetunionen] en förstärkning av totalitarismen.”

Solzjenitsyn var övertygad om att kommunismen eftersträvade världsherravälde och frihetens undergång. Därför var det för honom ”omöjligt att samexistera med kommunismen på samma planet. Antingen kommer den att spridas som cancer, och förgöra mänskligheten, eller också måste mänskligheten göra sig fri från kommunismen”.

Detta ville västvärlden inte se. Den höll på att bli en värld utan vilja som gradvis förstelnade inför den fara som hotade, ansåg han. Och defaitismens predikant Bertrand Russell fick svar på tal: ”Varför sade han inte att det vore bättre att vara brun än död? Det finns ingen skillnad!” Men i väst härskade föreställningen att kommunismen var finare och bättre än nazismen. Antikommunister betraktades rent av på 70-talet som en sorts fascister. För den ryske fd lägerfången var det moraliska perspektivet ett helt annat: Bättre död än skurk!

Många uppfattade hans agiterande tal som uppmaningar till väst att föra en aggressiv politik mot Sovjetunionen med avsikt att störta dess kommunistiska regim. Så gjorde även den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, som därför rådde sin president, Gerald Ford, att inte ta emot Solzjenitsyn i Vita huset. Det blev en smärre skandal och Kissinger kritiserades för att vara rädd för att stöta sig med de sovjetiska ledarna.

Ville Solzjenitsyn ha krig? Han förnekade det även om hans ordval ofta var nog så krigiska. Däremot ville han ha ett slags ekonomisk bojkott. USA borde sluta sälja varor till Sovjetunionen. De fördelaktiga lånen och tekniksamarbetet borde stoppas. Om nu Sovjetunionen var så stark som kommunistledarna själva påstod, så låt den då stå på egna ben i 10–15 år, så får vi se hur det går, resonerade Solzjenitsyn.

Själv var han övertygad om att en sådan bojkott skulle tvinga Sovjetunionen att nedrusta och ge upp rymdsatsningarna för att i stället kunna föda och klä befolkningen. Det skulle framtvinga en avspänning inom landet, ansåg han.

En tuff attityd från väst skulle alltså få Sovjetunionens förtryckarsystem att vittra sönder inifrån. En tanke som inte låg särskilt långt från vad som verkligen kom att hända med Ronald Reagan som amerikansk president. Men dit var det ännu ett antal år.

Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York, 1975; Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, Stockholm, 1981. Artikel i Dagens Nyheter den 18 juli 1975, rubrik: ”Avspänning kommer före Solsjenitsyn” (om Solzjenitsyns väntade besök i Vita huset som ställdes in efter Kissingers ingripande). Aftonbladet skildrade samma händelse den 20 juli 1975, rubrik: ”Solsjenitsyns Sovjet-hat blev för mycket för Kissinger.”

Allmänt om Solzjenitsyn (dock före händelserna som skildras i denna artikel): Hans Björkegren, Alexander Solsjenitsyn, Biografi och dokument, Stockholm 1972.

Några fakta ur Solzjenitsyns liv: Född 11 december 1918. Fadern omkom vid en olycka ett halvår innan Alexandr föddes. Mamman var dotter till en förmögen jordägare. Familjens tillgångar konfiskerades vid revolutionen. Alexandr växte upp under enkla förhållanden tillsammans med sin mamma i Rostov vid Don. Studerade matematik och fysik. Artillerikapten under kriget. Fängslad 1945 för några kritiska ord om Stalin i ett brev. Elva år i Sovjetunionens lägersystem. Under det politiska tövädret i landet i början av 60-talet kunde han publicera kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlade om lägertillvaron. Cancerkliniken och Den första kretsen kom båda 1968, till en början enbart i utlandet. Uteslöts ur författarförbundet. Nobelpriset i litteratur 1970. Gulagarkipelagen I-III smugglades till väst. Solzjenitsyn landsförvisades 1974. Fyra romaner under samlingsnamnet Det röda hjulet handlar om åren före revolutionen 1918. De skrevs 1971-1993. 1994 återvände Solzjenitsyn till Ryssland. Död 3 augusti 2008 i Moskva. Putin var närvarande vid Solzjenitsyns begravning.

Stavningen: Aleksandr Solzjenitsyn stavas enligt Nationalencyklopedin just så. På 70-talet dock Alexander Solsjenitsyn (t ex av Hans Björkegren och i tidningsreportagen).


Till diskussionen: EU diskuterar Georgienkrisen, SvD 1.9.08

Se också: Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

Om parallellen till Hitlers inmarsch i tjeckiska Sudetlandet 1938: Sudettyskarna och katastrofen.

9 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Intressant och tankeväckande som vanligt. Och högaktuella tankar!

bosco sa...

Jag ber att i all fullhet få instämma i Evas kommentar till Johans läsvärda artikel /Krister janzon

Anonym sa...

BULLSHIT. Vem vill dominera världen? USA
Vem bombar och ockuperar stater efter eget godtycke? USA
Vem ljuger om sina motiv? USA

Johan Selander sa...

Bäste Anonym!

Det måste vara väldigt skönt och tryggt att ha sin värld och sina värden så tydligt sorterade i vitt och svart. Grattis! Och varning för vidare läsning på Öga och Öra! Här gör vi allt för att sätta det tvärsäkra och entydiga i gungning.

Med vänlig hälsning
Johan

Anonym sa...

Ryska aggressionen?

Georgien bombade ju totalt sönder Sydostessiens huvudstad innan Ryssland hann svara, vad kallar man sånt?

Etnisk rensning.

Erik sa...

det var 1900 talet...

Men det är lika relevant att koppla ihop dagens Ryssland med Sovjet som att koppla ihop dagens Tyskland med Nazityskland.

Många har sett paralleller med 1800 talets Ryssland i stället.
Vad hade hänt om dom haft kärnvapen på 1800 talet, det är något vi behöver veta...

Anonym sa...

Dessa ryssar har verkligen ingen skam i kroppen! Först besegrade dem en kulminering i människans utveckling - nazi tyskar som på ett väldigt civiliserat sätt försökte lösa den judiska frågan och nu har de angripit våra vänner georgier som på samma sätt försökte lösa problemet med osetier.

Johan Selander sa...

Tack för alla kommentarer! Det finns en del som behöver sägas om dem.

Visst var det extremt obegåvat av Saakasjvili att försöka återföra sina utbrytarprovinser till Georgien med våld. Beskjutningen av Tschinvali var ett brott. Men att acceptera det som förevändning för Ryssland att låta stridsvagnarna rulla in på Georgiskt territorium är minst sagt problematiskt. Att de sedan blir kvar som ockupationsmakt i Georgien trots ett avtal om tillbakadragande är det nog få som tycker är ok. Parallellen till Hitlers inmarsch i Sudetlandet 1938, som Carl Bildt dragit, är illustrativ. Hitler ansåg att han bara kom sina av tjeckerna förtryckta landsmän, dvs sudettyskarna, till hjälp. Och västmakterna visade undfallenhet genom att i München acceptera hans förrädiska argument.

När har ett land "rätt" att gå in i ett annat land för att skydda "sina landsmän" där? Har Ryssland nu rätt att gå in i Baltikum för att Estland, Lettland och Litauen behandlar den ryska minoritetsbefolkningen där illa? Var går gränsen? Sedan kan man erinra sig att Ryssland under lång tid förryskat både Sydossetien och Abchazien genom att utfärda ryska pass till befolkningen - som enligt all internationell lag är georgiska medborgare. Ryssarna har nog förberett sin militära aktion noga och de jublade antagligen över Saakasjvilis idiotiska angrepp som gav dem ett fikonlöv för sin egen aggression. Men vi behöver för den skull inte falla till föga för Ryssland!

Den i sådana här sammanhang ständigt återkommande frågan om "vem som började" är alltså sannerligen inte lätt att besvara entydigt. Under 1800-talet ockuperades och förryskades Georgien, vars befolkning hela tiden haft starka nationalistiska drag. När kommunisterna kom till makten lät de Abchazien och Sydossetien ingå i den georgiska sovjetrepubliken, vilket godkändes av västmakterna. Så stormakterna har åtminstone sedan 20-talet varit överens om hur Georgien ser ut (må vara att utbrytarna varit självstyrande i tio år) - ända till nu när Ryssland vill återta de båda provinserna (självständighetsförklaringarna är av allt att döma bara nya fikonlöv för Rysslands maktanspråk).

Min avsikt med att skriva om Solzjenitsyn och 70-talets avspänningspolitik var förstås inte att jämställa Ryssland med Sovjet (även om allt fler likheter börjar dyka upp) utan att ge ytterligare perspektiv på frågan om hur Väst tidigare har förhållit sig till den rysk-sovjetiska stormakten. Avspänning och undfallenhet medför alltid kostnader för människor som tenderar att glömmas bort.

Slutligen: du som skrev om "nazi tyskar som på ett väldigt civiliserat sätt försökte lösa den judiska frågan" - - - jag utgår från att du inte menar allvar utan försöker vara ironisk. Det är i varje fall synnerligen grovt och stötande och jag tar med kraft avstånd från dina ord.

Johan

Anders Hjemdahl sa...

Johan, välskrivet om Georgien (och välkommenterade kommentarer!).

Låt oss inte glömma att Bertrand Russel, sin avspänningsiver till trots, även var mycket tydlig i sitt ställningstagande mot kommunismen.

Efter att inledningsvis ha varit försiktigt positiv till den ryska bolsjevistiska statskuppen (den sk. ryska revolutionen), tog han tydlig ställning efter en resa till SOvjetunionen 1920, där han bland annat träffade Lenin (som han beskrev som en grym religiös fanatiker). Han beskrev sin upplevelse av Sovjetunionen bland annat som " (I am) infinitely unhappy in this atmosphere—stifled by its utilitarianism, its indifference to love and beauty and the life of impulse."

Hans reflektioner från denna resa finns att ladda hem i sin helhet från denna länk:

http://ia300112.us.archive.org/0/items/ThePracticeAndTheoryOfBolshevism/ThePracticeAndTheoryOfBolshevism.txt.tar.gz

Vad gäller Abkhazien kan det vara värt att påpeka att området hade en georgisk majoritet fram till ganska nyligen -en georgisk majoritet som fördrivits "trots" de ryska "fredsbevarande" truppernas närvaro. Vad gäller Sydossetien (även här med stor georgisk befolkning), så har Ryssland under flera år försökt provocera fram en georgisk reaktion, med bland annat ständiga artilleribeskjutningar av georgiska byar.

Att sedan georgierna gick i fällan är givetvis tragiskt. Orsakerna härtill lär nog dröja innan de offentliggörs, men i huvudsak kan man knappast tala om ett georgiskt angrepp i klassisk mening.

Tack för en bra artikel!